Femtio år efter att Themsen förklarats biologiskt död hyllas nu floden som en ekologisk framgångssaga. Men hur gick förvandlingen av den legendariska
floden till?
Text: Richard Gray Översättning: Johanna Holmgren & Linda Kramer
© Richard Gray & David Rose / The Telegraph Foto: David Rose, Getty Images
Som en staty står den i strandkanten, hägern som nästan blir osynlig mot vassen i bakgrunden. Inte förrän vår båt närmar sig reagerar fågeln och slår med sina breda, grå vingar för att lyfta. Andra mindre fåglar flaxar iväg mot horisonten innan de landar i vattnet igen. Då och då plaskar det till av en fisk. Det är en idyllisk scen som kunde utspelat sig på många floder runt om på den engelska landsbygden. Skillnaden är att just den här floden flyter genom landets största stad. Vi befinner oss vid Themsens nedre lopp, mitt i ett av Londons
större industriområde vid Creekmouth i Barking.
Över 600 passagerare ombord på ångfartyget Princess Alice omkom år 1878 när nöjesbåten
sjönk efter en kollision inte långt ifrån den här platsen. Många av passagerarna dog av de giftiga föroreningarna i vattnet medan de försökte simma i land.1957 blev halten av föroreningar så hög att Themsen förklarades biologiskt död. Syrehalten i vattnet minskade så kraftigt att inga organismer kunde överleva och dyn stank som ruttna ägg.
I dag, femtio år senare, har Themsen förvandlats radikalt. Den formligen sjuder av liv: under ytan simmar 125 olika fiskarter och i dyn och vattnet och på stränderna frodas fler än 400 arter av ryggradslösa djur. Sjöfåglar, vadare och havsfåglar behöver knappast anstränga sig för att hitta föda i vattnet och sälar, delfiner och till och med uttrar kan ofta skymtas i floden där den slingrar sig genom London.
Förvandlingen har förärats Theiss International Riverprize, ett pris värt 220 000 pund, som delas ut till floder som har restaurerats på ett anmärkningsvärt sätt. De fyra nominerade floderna var: Themsen i England, Gula floden i Kina, Hattah Lakes i Australien och Smirnykh i Ryssland. Miljömyndigheter hävdar nu att Themsen är renare än den varit på 150 år och nästan 400 livsmiljöer har skapats för att locka tillbaka djurlivet till floden. I Barking syns tecknen på återkoloniseringen av vattendraget på alla håll. I vattnet, som ter sig
mörkt och grumligt på grund av de stora mängder slam och dy som transporteras nedströms, trivs en stor artrikedom av fisk. Ungfisk av havsabborre, som tidigare aldrig har setts till i Themsen, förekommer nu i stora stim i dess tillflöden samtidigt som flundran, en plattfisk, återvänder i allt större antal. Det har till och med kommit in rapporter om fullvuxna laxar som vandrar uppför floden. Även ovanför vattnet syns tecken på att livet återvänder.
I vassen nedströms från Barking hukar Dennis Ellisdon, en 72-årig pensionerad båtbesiktningsman och hängiven fågelskådare. I 11 år har han besökt området som ligger en kort bilresa från hans hem i Bredbury Station. Den här morgonen har han försökt få syn på ett par pilgrimsfalkar som har setts häcka i området.
”Kungsfiskare syns ofta till, vadarfåglar också när tidvattnet är lågt”, berättar han. ”Många flyttfåglar stannar också till, exempelvis rödstjärtar – det var en riktig överraskning.”
”Jag blir ofta förvånad när jag åker hit ut. Man hör metallskramlet från skrotupplagen i närheten och bullret från flygplanen runt City Airport, så det är inte precis lugnt och fridfullt, men djurlivet trivs här.”
Sällsynta arter dyker också upp oväntat. Vattensorkar är kritiskt utrotningshotade i större delen av landet, men de små krabaterna frodas i Thamesmead, ca 2 km uppströms från Barking. Ofta skymtar det blått och grönt längs med floden, till exempel vid Dartford Creek, vilket tyder på ett överraskande stort bestånd av kungsfiskare. Uttrar har också etablerat sig på flera ställen utmed floden, medan sälar (som är vanligare vid kusten än i floder) med jämna mellanrum ligger utsträckta på stränderna efter ett skrovmål. Delfiner simmar också ofta uppströms. Till och med sjöhästar, ett av havets känsligaste och mest sällsynta havsdjur, har hittats i saltvattnet i Themsens mynning.
David Curnick, samordnare för naturvårdsprogrammet för hav och sötvatten för Zoological Society of London, berättar: ”De senaste 4,5 åren har vi fått rapporter om 4 kortnosade sjöhästar. Themsen har uppenbarligen förvandlats på ett makalöst sätt sedan 1950-talet. Det är möjligt att det finns betydligt större bestånd än vad våra resultat tyder på.”
Att naturen i och vid floden har kunnat återhämta sig beror till stor del på den förbättrade vattenkvaliteten. Strängare lagstiftning förhindrar nu industrin från att släppa ut föroreningar i Themsen och dess bifloder. Avloppsvatten från London och det kringliggande området renas och exporteras sedan.
”I och med förbättringen av vattenkvaliteten var halva jobbet klart”, förklarar Antonia Scarr, ledande rådgivare i havsfrågor på Englands miljömyndighet (Environment Agency). ”Men vi var även tvungna att skapa livsmiljöer för att växter, fiskar och andra djur skulle kunna kolonisera dem. Om vi tittar på Themsen där den flyter genom London så kantas den till stor del av betong och pålar. De släpper inte igenom vatten, så växter kan inte få fotfäste någonstans.”
Environment Agency har nu, tillsammans med lokala myndigheter längs med Themsen, börjat ta bort många av dessa gamla betongbarriärer som har inneslutit floderna. I stället har de byggt upp lerbanker och låtit vassruggar bildas. Högar av packsten utmed flodkanterna hjälper till att fånga upp sediment som utgör en rik livsmiljö för ryggradslösa djur och mollusker, vilka blir föda för många andra arter. I de områden där det inte har varit möjligt att ta bort barriärerna helt och hållet har de provat att placera sediment bakom träpaneler
längs med väggarna.
”På så sätt förvandlar vi det som skulle ha blivit en liggande gyttjebank på flodbottnen till en lodrät sådan”, säger Antonia Scarr. ”De prover vi har tagit har varit fulla av ryggradslösa djur. Att arter som uttrar dyker upp i Themsen visar att vi har fått bukt med föroreningarna och lyckats skapa rätt livsmiljöer för dem.”
Även de mindre åarna och bäckarna som rinner ut i Themsen håller på att genomgå en förändring. I Greenwich och Lewisham pågår ett intensivt arbete med att återställa vattendrag som under årtionden flutit fram bortglömda under invånarnas fötter. På 1960- och 70-talet arbetade man mycket med att undvika att vattendrag översvämmade omgivande bostadsområden och många leddes helt sonika ner i underjordiska tunnlar.
Ån Quaggy i Greenwich är ett exempel på detta. I området Sutcliffe Park passerade ån genom en kulvert under ett stort fält som brukade användas till fotbollsplaner. Som en del i arbetet för att restaurera djurlivet och den rika biologiska mångfalden som en gång fanns på ån, öppnade Environment Agency upp kulverten så att ån kan slingra sig genom parken. Nu kantas den av kaveldun och vass medan trollsländor och jungfrusländor pilar iväg mellan det imponerande antal växter som har rotat sig där. Groddjur, gäss, dopping och andra sjöfåglar trivs också på platsen. Parken är dessutom stor nog för att ån ska kunna breda ut sig när den svämmar över, i stället för att lägga husen nedströms under vatten.
Dave Webb, som är chef för gruppen för biologisk mångfald på Environment Agency och som hjälpte till att driva projektet, berättar: ”Förr i tiden ville man helst transportera vatten så snabbt som möjligt från punkt A till punkt B, varför man byggde de här jämna betongkanalerna. Tyvärr är de helt karga eftersom inget liv kan få fotfäste på dem. I Sutcliffe park finns det nu en stor biologisk mångfald och en korridor som låter arter förflytta sig upp- och nedströms till platser de inte kunde nå tidigare på grund av den gamla kulverten.”
Personer som Dennis Ellisdon nöjer sig dock med små glädjeämnen, som att se naturen och djurlivet han älskar frodas runt floden.
”Det stora antalet fåglar som man kan se här nu är häpnadsväckande. Det syntes aldrig några
hägrar här tidigare, eftersom det inte fanns tillräckligt med fisk som de kunde livnära sig på.
Nu ser floden ut att må riktigt bra.”
* Denna artikel publicerades ursprungligen på Radical Conservations blogg på The Guardian och senare i Good News Magazine utgåva 18.
Daniel Mendoza
Bild: Getty Images