Inspiration: Från kokain och våld till fred, turism och hopp

Desto fredligare Colombia blir ju fler blir landets turister. Good News Magazine besökte Palomino som bara på ett par år gick från konfliktzon till semesterparadis.

Text: Emma Larsson  Foto: Emma Larsson, Shutterstock

(Denna artikel är från en av våra tidigare pappersutgåvor)

Shutterstock: Strand, Palomino

Två timmar strax norr om Santa Marta på  Colombias karibiska kust ligger Palomino. Med sina kilometerlånga sandstränder, vajande palmer, tropiska klimat, charmiga ortsbefolkning och närheten till Sierra Nevadas berg är byn ett paradis för resenärer från hela världen. Men det har inte alltid varit så. För några år sedan var situationen annorlunda och det märks att turismen i Palomino är i sin linda. Strandremsan är fortfarande gles och delar av byn är obebyggd. Frukt- och grönsaksfälten har dock det senaste åren fått sällskap av hostell, restauranger och  kaféer. Mängden affärsrörelser i Palomino har tredubblats och i många hörn av byn snickras det på bungalows och swimmingpools.

Ett par kvarter från stranden driver Argelis Varela sin affärsrörelse – ett kombinerat kafé med butik. Här säljer hon räk- och fiskempanadas, färska fruktjuicer samt en mindre kollektion av kläder. Många år bodde hon i Rioacha, den större staden intill. Arbete fanns det inte mycket av i Palomino, särskilt inte för kvinnor.

– För ett drygt ett år sedan såg jag hur läget hade förändras, hur turisterna hela tiden ökade och jag bestämde mig för att flytta hem och starta mitt café, säger Argelis och serverar en apelsinjuice till Juan, en besökare från Bogota.

De pratar sinsemellan om situationen Palomino just nu. Juan kommenterar förändringen sedan han besökte byn för bara något år sedan och Argelis berättar om hur priserna på tomter den senaste tiden har skjutit i höjden.

– Häromdagen kom en kvinna från Bogota fram till mig och frågade hur mycket jag ville ha för mitt hus. Hon ville montera ett hotell här. Jag tror att hon tyckte att min rörelse var alldeles för enkel, skrattar Argelis.

Frank Rojas, ägare av hostellet Tanko’s är också född i Palomino.

– Min familj beslöt sig för att lämna Palomino när jag började bli tonåring. När som helst hade paramilitär kunnat knacka på dörren och bett mig ansluta sig till dem. De mutade tonårskillar med vapen, pengar, en motorcykel och droger. Många gånger skedde det med hot. Man hade inget annat val.

Frank var länge bosatt i Australien. När han för ett par år sedan kom tillbaks till Colombia ville två av hans vänner ha med honom i ett nytt projekt – att öppna ett hostell på den karibiska kusten.

– När jag förstod att det var i Palomino kunde inte tro mina öron. Jag sa ”ni är galna, ni vet inte vad ni ger er in på, jag kommer från Palomino”.

Vad som fortfarande fanns i bakhuvudet på Frank var de blodiga konflikter som hade pågått i  decennier och historierna om barndomsvänner som hade fallit offer för dessa. Frank valde att inte hoppa på tåget.

– När jag kom till Palomino ett år senare och såg hur byn började förändras förstod jag att jag missat en chans. Men nu har jag mitt hostell. Det är en dröm för mig att se byn så här, säger han och blickar ut mot det tropiska landskapet.

– När vi var små kunde vi ofta inte vistas på stranden. Det var för farligt.

Att Palomino skulle bli ett turistparadis var inget som varken Argelis eller Frank hade väntat sig när de lämnade byn under de mest konfliktfyllda åren. Det trodde däremot Osvaldo Rodriguez som tar med turister på guidade vandringar i Sierra Nevada.

– Jag sa alltid att Palomino skulle bli något stort men folk avfärdade mig som en galning. Själv skulle jag inte byta ut Palomino mot någon annan plats i världen.

– Palomino har allt - hav, flod, berg och en rik kultur med fyra olika typer av ursprungsfolk. Det är dessutom den enda platsen i världen där du kan stå på en tropisk strand och se snöklädda bergstoppar, säger Osvaldo.

Men det är också nationalparken Sierra Nevada som varit den största anledningen till att regionen har utsatts. Stora delar av området består av  tropisk regnskog, ett klimat perfekt för odling av marijuana och kokaplanta. Delar av den 17 000 kvadratmeter stora parken är dessutom obebodda och isolerade från omvärlden och därför kunde drogproduktionen i det närmaste pågå ostört. På 70-talet anlände FARC-gerillan och inte långt därefter olika paramilitära grupper och kriget om drogproduktionen var i full gång. Den paramilitära kartell som var starkast här sägs vara en av de mest våldsamma i Colombias historia med tusentals döda, försvunna och interna flyktingar på sitt samvete. I mitten av 00-talet började den dåvarande regeringen med presidenten Àlvaro Uribe vid rodret att avmobilisera paramilitären. Problemet var att många istället för att släppa sina vapen anslöt sig till kriminella gäng och konflikten fortsatte. Palomino och dess omgivningar är exempel på detta och ända in på 2010-talet var området ett starkt fäste för ”parcos”, som de kriminella grupperna, eller den före detta paramilitären, kallas här.

En sektor som påverkades negativt av konflikten var givetvis jordbruket. Byn Mingueo ligger någon mil norr om Palomino och under många år odlade de flesta bönder här marijuana och kokaplanta.

– Alternativen du hade var att odla, hyra ut din jord till drogkartellerna eller helt ge dig av. Vi bönder var de som främst kom i kläm i konflikten, säger Humberto Narvaez som är initiativtagare av nätverket EcoAgro som stöttar småbönder i regionen.

– Sierra Nevada är enormt bördigt och härifrån får vi vårt vatten. Sierra Nevada är våra lungor och något som behöver förvaltas väl, säger hans kollega Vladimir Blanco.

Men situationen i regionen är inte helt okomplicerad trots att de flesta för flera år sedan övergav den illegala odlingen. Den besprutning som den colombianska regeringen utförde tillsammans med USA i projektet Plan Colombia förstörde stora delar odlingsbar jord och fortfarande finns det rester av giftiga kemikalier i marken. Colombias historia av kolonisation gör dessutom att det ständigt pågår en konflikt om jorden och en ökad kommersialisering av jordbruket gör att det blir allt svårare för småbönder att överleva. Men Vladimir understryker att läget inte var bättre på den tiden när de odlade droger.

– Det var inte vi som tjänade stora pengar på kokaplantan. Vi odlade och skördade den. Pengarna fanns givetvis i förädlingen av bladen till kokain. Det skedde i fabriker högre upp i bergen.

Trots den något motiga situationen för jordbrukare ser Humberto och Vladimir optimistiskt på framtiden. Tillsammans med sexton andra familjer i området har de valt att fokusera på att odla en enda gröda – sockerrör, som i Colombia främst används för att producera panela, oraffinerat socker, som är en basvara i landet.

Och tanken är att alltmer övergå till ekologisk odling.

– Det måste finnas en långsiktig plan för jordbruket där vi småbönder känner oss trygga och kan leva mer bekvämt och det är vad vi försöker skapa med vårt samarbete, säger Humberto.

På sikt tror de också att Mingueo, precis som Palomino, kan bli attraktivt för turister.

– Jag skulle vilja se en uttänkt ekoturism där vi tar ansvar för Sierra Nevada och jag tror att det i framtiden kan bli så.

Bröderna Juan och Miguel (som egentligen heter något annat) står och väntar vid väggrenen i Palomino med varsin motorcykel för att plocka upp  turister som kommer med bussen från Santa Marta.

Även i Palomino var kokaodlingen utbredd och Juan, som idag är 21 år, berättar hur de som unga tonåringar hjälpte sina föräldrar på odlingarna.

– Paramilitären kom och hämtade skördarna och betalade bättre än om vi hade odlat exempelvis grönsaker. Vi hade inte mycket mer kontakt med dem än så, säger han och fortsätter

– Det fanns ingen turism på den tiden, vad skulle vi göra?

Palomino var hårt utsatt av våld under många år och flera av brödernas vänner, särskilt pojkar i deras egen ålder som på ett eller annat sätt valde att samarbeta med paramilitärerna, är idag döda. Det märks att ämnet är känsligt och Juan är fåordig.

Idag jobbar Juan och hans bror, precis som många andra killar i deras ålder, som turistguider och att köra motorcykeltaxi. Minst ett par gånger om dagen fraktar de upp turister till floden. Att kasta sig ner för vattendraget i gummiring är en av byns främsta attraktioner. Det märks att Juan gillar  turismen och är stolt över att Palomino idag lockar besökare från hela världen.

Och att situationen hade varit helt annorlunda för honom utan turismen är klart. Förmodligen hade han varit tvungen att flytta därifrån.

– Jag älskar Palomino och hoppas på att kunna bo här hela mitt liv, säger han innan han plockar upp en turist med ryggsäck för att fortsätta mot något utav hostellen på stranden.

Turismen har definitivt öppnat för nya jobbmöjligheter men faktumet att befolkningen i Palomino under flera årtionden levt i konflikt i en region där den colombianska staten länge var frånvarande har givetvis satt sina spår. Bristen på utbildning, framtidsvision och ekonomiska resurser är exempel och de flesta hostell och restauranger ägs inte av infödda Palominobor. Argelis Varela tror att det framför allt beror på att det inte finns pengar och Frank Rojas talar om en by som fortfarande till viss del lever i trauma. Exempelvis är konflikten ingenting man pratar särskilt mycket om även om det säkert skulle behövas. Frank menar att det är ett ämne så pass känsligt och att det helt enkelt är för tidigt.

– Men de är på gång att resa sig och förstå vilka möjligheter de har. Palomino är deras by och de bestämmer. Jag har besökt skolklasser för att berätta för ungdomar att byns framtid är i deras händer.

Och det märks att aktörerna i byn vill driva en  ansvarsfull turism.

Ekoturism är stort i Palomino och majoriteten av de hostell och bungalows som byggs är uppförda i naturmaterial som exempelvis palmträd. Carolina Jaramillo från Bogota driver tillsammans med sin man en restaurang de där satsar på hållbar matlagning. Vid sidan om engagerar hon sig  i projekt där ungdomar från byn får lära sig  om hållbarhetsfrågor.

– I min restaurang har jag bara lokala ungdomar som arbetar. Det är viktigt att unga från byn får möjligheten. Tyvärr ser man på sina håll att hostell anställer exempelvis backpackers som volontärer. Inkluderar vi inte lokalbefolkningen i turismen skapas det ett utanförskap och det är att skjuta oss själva i foten, säger hon.

– Palomino är en magisk plats och jag förälskade mig från första stund när jag kom hit för några år. Jag vill vara en del av en positiv utveckling här. Vi vill inte se en plats som exploateras negativt av turism.

Samma sak pratar Frank Rojas om.

– Vi är egentligen ett fredligt folk och det vill jag att man som besökare ska möta här. En plats för lugn och ro.

Shutterstock: Palomino

Fakta:

Turism i Colombia

Colombia var länge ett land som många hoppade över på sina resor genom Sydamerika. Men i och med att konflikten det senaste årtiondet har dämpats och säkerheten ökat har landet naturligt blivit mer turistvänligt och är numera en favorit hos backpackers. ”Den enda risken är att du inte vill ge dig av” är den officiella turistnäringens slogan och numera rör sig resenärer över nästan hela landet, en omöjlighet för bara tio år sedan. Det finns många regioner liknande de på karibiska kusten där spår av konflikterna lever kvar. Exempelvis är Stilla havskusten och områdena kring gränsen med Panama ännu mer drabbade.

Paramilitären

Existerar sedan 1960-talet. Från början högerpolitiska grupper installerade av den dåvarande regeringen och USA för att bekämpa gerillan. Med åren alltmer involverad i drog- och vapenhandel och har tiotusentals liv på sitt samvete. Efter åren av avmobilisering 2004-2007 menade dåvarande regeringen att paramilitarismen utraderats och att det istället rörde sig omterroristgrupper.

Palomino

Palomino är en by med cirka 4000 invånare på den karibiska kusten precis i början i La Guajira, Colombias nordöstligaste region. Provinsen är en av Colombias fattigaste. La Guajiras klimat, geografiska läge och gränsen med Venezuela har längre präglat regionens historia av drogtrafik och smuggling.

Beväpnade grupper i Palomino

Det sägs att det fortfarande finns beväpnade grupper i Palomino och på andra platser runtom i regionen. Detta handlar om kvarlevor av paramilitär som fortfarande inte velat släppa sina vapen och därmed håller fast vid makten. Makten är dock begränsad och det förekommer inte den typen av blodiga konflikter som förr om åren utan om en verksamhet som sker i det dolda.