I serien Okända hjältar berättar Good News Magazine om personer som av olika skäl förtjänar att kallas för hjältar och vars arbete för mänskligheten och framtiden vi behöver komma ihåg. I denna del berättar vi om den rysk-tjetjenska reportern och människorättsaktivisten Natalja Estemirova. Hon var en av få inhemska journalister som vågade stanna kvar i krigets Groznyj och berätta sanningen om vad som pågick. Det kostade henne livet, men hennes viktiga vittnesmål lever kvar.
Det krävs en speciell typ av mod att aldrig ge upp, trots att vänner och kollegor som gjort exakt samma sak som du själv blir mördade. För reportern och människorättsaktivisten Natalja Estemirova var det självklart att aldrig ge sig, trots alla hot.
Text: Anna Rikner Foto: Musa Sadulayev (TT
När den ryska journalisten och författaren Anna Politkovskaja mördades 2006 var vännen och kollegan Natalja Estemirova en av dem som mordet drabbade allra hårdast. Hon förlorade inte bara en nära vän och viktig samarbetspartner, det blev också ännu tydligare hur farligt hennes eget arbete var – men också hur oerhört betydelsefullt. Hur hemskt det än kan låta är insikten om att någon vill skada en för att tysta en också ett kvitto på att man har något viktigt att berätta. I alla fall var det så Natalja såg det och hon var en av få inhemska journalister som trots riskerna fortsatte att rapportera från krigets Groznyj.
Natalja föddes den 28 februari 1958 i den ryska hamnstaden Saratov, vilken då tillhörde Sovjetunionen. Halva släkten var rysk, halva tjetjensk. För den unga Natalja – eller Natasha som hon kallades privat – var det tydligt att olika medlemmar av hennes släkt hade olika förutsättningar enbart beroende på sitt ursprung. Men också att det inte alltid var åt det ena eller det andra hållet. Som tjetjen i Ryssland möttes man av en typ av fördomar, som ryss i Tjetjenien av andra. Denna dubbla insikt blev en av katalysatorerna när hon efter en universitetsexamen i historia och många år som gymnasielärare i Groznyj som 40-åring sade upp sig för att ägna sig på heltid åt sitt arbete med att dokumentera och berätta om brott mot de mänskliga rättigheterna.
Under 1990-talet arbetade Natalja som tv-reporter och skrivande journalist med uppdrag åt flera olika tidningar. Hon berättade bland annat om händelserna under det första Tjetjenienkriget (1994-1996), med extra fokus på vad som hände de helt vanliga människor som drogs in i krigets vansinne, trots att de inte hade någon funktion i det militära. Hennes vassa och orädda reportage gjorde henne med tiden till en av landets mest uppmärksammade politiska reportrar. På gott och ont.
Under det andra Tjetjenienkriget (1999-2009) arbetade Natalja bland annat tillsammans med den jämnåriga Anna Politkovskaja och den 16 år yngre juristen Stanislav Markelov med att kartlägga de otaliga civila offren och vad som hänt dem. Bland annat besökte de ett stort antal sjukhus i både Tjetjenien och Ingusjien – dit många tjetjener flytt undan kriget – där de intervjuade och fotograferade hundratals krigsskadade barn. Stanislav hjälpte också där det var möjligt offren att väcka åtal.
Reportagen publicerades i såväl lokala som nationella och internationella medier. Natalja skrev bland annat kontinuerligt för den oberoende ryska tidningen Novaya Gazeta med redaktion i Moskva – samma tidning där Anna Politkovskaja var väl-känd kolumnist. Reportageteamet skrev också för flera välrenommerade nyhetssajter på nätet, vilket ytterligare hjälpte till att sprida materialet. Både att genomföra arbetet och att publicera dem var förenat med stora personliga risker, men för de tre var det viktiga att uppmärksamma omvärlden på vad det var som hände i Tjetjenien.
År 2000 utsågs Natalja till representant för människorättsorganisationen Memorials centrum för mänskliga rättigheter i Groznyj. Också i den rollen utredde hon och samlade in fakta om mord, kidnappningar, tortyr och andra övergrepp, hjälpte till i kontakten med polisen och andra myndigheter och förde ett oförtrutet arbete med att få andra att uppmärksamma vad som pågick. Det var inte ovanligt att hon personligen följde med den som drabbats till polisen eller hjälpte en familj att leta efter en försvunnen familjemedlem. Inte enbart hennes arbete utan också hon själv som person blev snart en viktig symbol för kampen för mänskliga rättigheter i hela Kaukasusområdet– och därmed växte också hotbilden.
Det krävdes inte enbart mod och outsinlig energi för att utföra arbetet, det krävde också stora personliga uppoffringar. Till exempel kände sig Natalja, som sedan flera år var änka, sig tvingad att lämna sin unga dotter hos släktingar i ryska Jekaterinburg för att skydda henne.
I oktober 2007 – nästan exakt ett år efter mordet på Anna – tilldelades Natalja som första pristagare den svenska Publicistklubbens nyinrättade Anna Politkovskaja-pris. Det delads ut av den då nystartade internationella människorättsorganisationen Reach All Women in War (RAW in WAR), vars arbete stödjer kvinnliga människorättsaktivister i krig. De som liksom Natalja riskerar allt för att försvara de mänskliga rättigheterna. Under prisceremonin sade hon bland annat:
– Jag är stolt över att ta emot ett pris i Annas namn och på så sätt hedra vad Anna stod för. Frihet är inte något du kan ge till en person. Frihet har bara betydelse om du känner dig fri inuti dig själv. Anna var definitivt fri.
Under de följande åren fortsatte hon arbetet med att dokumentera och berätta om krigets fasor och om de övergrepp som ständigt begicks mot civila. Både Natalja och Stanislav jobbade också oförtrutet med att försöka få polisen att fortsätta utreda mordet på Anna och ställa de misstänkta inför rätta.
I stället för rättvisa för Anna inträffade en ny tragedi då den 34-årige Stanislav i januari 2009 sköts till döds i Moskva. Den här gången greps dock ganska snart två personer, som senare också dömdes för mordet. För Natalja innebär mordet ännu ett hårt slag och i en intervju med BBC berättade hon att hon självklart var rädd, men att det viktiga var att inte ge upp utan i stället fokusera på det som var viktigt – att hjälpa människor.
Ett halvår senare, på morgonen den 15 juli 2009, kidnappades Natalja utanför sitt hem i Groznyj. Hon kämpade emot och vittnen berättar att hon medan hon tvingades in i en bil skrek att hon blev kidnappad. Tyvärr hann ingen komma till undsättning. Åtta timmar senare hittades Natalja Estemirovas kropp i ett skogsparti nästan nio mil hemifrån, på andra sidan gränsen i Ingusjien. Hon hade misshandlats och därefter skjutits med ett skott i hjärtat och ett i huvudet.
Mordet väckte starka reaktioner och både Memorial, Amnesty International och Human Rights Watch uppmärksammade inte enbart hennes död utan också hennes arbete. Vid tiden för mordet arbetade hon med att undersöka fl era fall av mord, tortyr och kidnappningar som utförts av den tjetjenska polisen och hon kritiserade också öppet den tjetjenska presidenten. Till och med Rysslands president Vladimir Putin erkände offentligt att mordet med all sannolikhet var kopplat till hennes människorättsarbete. Men trots upprepade löften om en fullständig och oberoende utredning har bevis försvunnit och ledtrådar ignorerats.
Att hennes mördare inte gripits betyder dock inte att ingenting har hänt. Nataljas modiga arbete sporrade Civil Rights Defenders att skapa ett säkerhetsprogram för hotade människorättsaktivister, som utrustas med larm och genomgår en säkerhetsutbildning. Natalia Project lanserades i april 2013 och är världens första globala larmsystem för hotade människorättsaktivister. Även efter sin död fortsätter därmed Natalja Estemirova att skydda de allra mest utsatta.
Kära läsare, att hitta positiva nyheter att dela med mig av till dig, att kritisk granska artiklarna och jämföra dem med andra källor, tar mycket tid. Jag hoppas därför du vill stödja mitt arbete med Good News Magazine och spridningen av positiva nyheter. Bästa sättet är genom en Swishdonation till 0702200945 (Daniel Mendoza). Tack! 💕 /Daniel Mendoza