Vildhästar i Mongoliet

Ur GNM nr 19 (2016). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

Text: Felicia Lundgren Foto: Felicia Lundgren /TT

Vildhästar. Smaka på ordet. Vild, som i fri.

Alla människor har en relation till hästar. Om du aldrig träffat någon i verkligheten har du sett dem på tv, läst om dem i böcker, mött dem i reklamen. Vackra, stolta, fria hästar. Vi som mött dem i verkligheten blir nästan alla för evigt trollbundna. För hästen är en stark arketyp, en urbild. Någon slags bild av en häst finns djupt inom oss alla. Allra djupast finns den i mongolens själ. Hästen är det viktigaste djuret i Mongoliet. Och många hästar har de. Cirka fyra miljoner tamhästar. Och då är mongolerna själva inte fler än tre miljoner som bor i själva Mongoliet.

Jag och sonen Ivar, som är med mig på resan, har byltat på oss alla ullkläder vi har. Efter ett plötsligt väderomslag är det tio grader minus och allt är täckt av snö. Det är vår sjätte dag i Hustai National Park och våra guider, biologerna och forskarna Naraa och Uugnaa kör oss runt i parken för att vi ska hitta vildhästarna (som heter takhis på mongoliska). Himlen är intensivt blå och snön gnistrar i solljuset. Plötsligt är himlen och bergssidan full av rovfåglar. Det är en mäktig syn. Vi räknar till fyrtioåtta gamar och en och annan örn.

Vi går ur bilen och går närmare de gamar som sitter på marken. Då upptäcker vi en död kronhjort i en svacka.

”Här har en vargflock varit och ätit frukost”, säger Uugnaa. ”Det förklarar ansamlingen av rovfåglar.”

”En gång”, berättar han, "såg jag sjuttioåtta grågamar sitta och äta på en vildhäst”.

Jag passar på att fråga honom om hur många vildhästar vargarna tar.

”De kan inte döda vuxna friska hästar”, förklarar han för mig, ”hästarna har starka tänder och hovar. Men de tar nästan hälften av alla föl varje år, och de tar sjuka och gamla hästar. Men det är som det ska vara, menar Uugnaa, vargen är viktig för oss här i Hustai, de tar föl och hjortdjur, men framför allt håller de gnagarna på en lagom nivå i parken.

Mongoliet är ett vidsträckt land. Någon har kallat det den sista riktiga vildmarken. Landet är cirka tre gånger så stort som Sverige och ligger mitt i Centralasien, inklämt mellan Ryssland och Kina. Det är världens största inlandsland och också ett av de högst belägna länderna i världen. Östra och centrala Mongoliet består till största delen av stäpp. I söder breder Gobiöknen ut sig och i väster löper den Altaiska bergskedjan vidare in i Kazakstan.

I västra Mongoliet kan temperaturen sjunka till minus femtio grader på vintern och i Gobiöknen kan det bli över fyrtio grader varmt på sommaren. Vidderna i Mongoliet är oändliga och nästan helt utan vägar. På landsbygden finns det mycket få skyltar som talar om var du är; det finns inga staket som hägnar in djur eller egendomar. Var du än tittar finns orört land. Ibland anar du en eller två vita prickar där ute i det orörda – då har du hittat en nomadfamilj med sina jurtor. Mycket på den mongoliska landsbygden ser likadant ut och fungerar som det gjorde på Djingis Khans dagar, även om här också finns moderna inslag som motorcyklar och parabolantenner.

Vi lämnar gamarna och kör vidare. En stund senare ser vi en flock takhis på håll. Vi tar upp våra kikare. Uugnaa berättar vad han ser; ”det är Saikhanaas grupp, det är en bra grupp, vi går dit”.

Jag och Ivar packar ut stativ, kameror, kikare och ryggsäckar ur bilen, sedan börjar vi gå uppför sluttningen. Det knastar under fötterna. Vi befinner oss på 1 600 meters höjd och vinden är ganska kraftig, så det nyper rejält i kinder och näsa. Idag kommer vi riktigt nära hästarna. Uugnaa berättar att det är väldigt olika hur hingstarna reagerar på människor.

”Den här hingsten är trygg”, säger han, ”Saikhanaa är tretton år, och i sina bästa år. Yngre hingstar, som nyligen tagit över en flock, eller mer nervösa hingstar är inte så bekväma med människor. Speciellt inte när vi får hit högljudda turister, eller sådana som hellre försöker springa ikapp hästarna än titta på dem genom kikare” tillägger han.

Vi räknar till tio hästar.

”Ser du stoet till höger?” frågar han mig. ”Det är ledarstoet. Ser du att hon har en ganska kraftig och stor kropp? De har de ofta, de som blir ledarston. Hon är nog tolv, tretton år nu. Åldern spelar också roll. Äldre ston har mer erfarenhet, så klart. Ser du att hon står tillsammans med tre yngre hästar? Det är hennes avkommor. De bildar ofta mindre familjegrupper inom en flock”, fortsätter han.

Och de känner alltid igen sina avkommor, både ston och hingstar. En hingst skulle aldrig para sig med sin egen dotter. Under tiden som Uugnaa och jag står och kikar, sätter Ivar upp stativet och kameran. Ivar är tretton år och har fått ledigt från skolan för att följa med mig hit och studera vildhästar. Han är till stor hjälp och idag tar vi många fina bilder och filmer.

När vi kommer in i bilen igen pratar vi om flockstrukturer. Uugnaa berättar att hingstens roll är att försvara sin grupp, framför allt mot andra hingstar, men också mot rovdjur.

”När en vargflock kommer nära hästarna och gruppen har unga föl, ställer sig stona i en ring runt fölen, medan hingsten försöker jaga iväg vargarna. Ledarstoet är ofta den som bestämmer var flocken ska gå. Ledarstoets avkommor blir också ledare för sina jämnåriga. Men vilken häst som helst i gruppen kan egentligen börja gå någonstans och få de övriga med sig.”

När det inte är parningssäsong är det väldigt lugnt i hästgrupperna, förklarar våra guider vidare. De spar på energi, tror Naraa, när de har en lång vinter framför sig.

I ett land så vidsträckt och glesbefolkat som Mongoliet, har hästen alltid spelat en mycket stor roll. Utan hästar hade Djingis Khan aldrig lyckats med sina erövringar. Idag använder nomaderna bilar och motorcyklar, men hästen har fortfarande mycket hög status. Att rida är dessutom ett mycket pålitligare sätt att ta sig fram både i djup snö och oländig terräng. Det finns bara en tamhästras i Mongoliet och den heter rätt och slätt den mongoliska hästen. Det är en liten, stadig och stark häst, som i mångt och mycket påminner om islandshästen. Den rider man på, mjölkar, äter, använder dess skinn och tagel till att göra läderprodukter och rep. I Mongoliet tar man fortfarande tillvara på så mycket man kan av ett djur.

Under Mongoliets brokiga historia har landet antingen varit ockuperat av andra folkslag eller själv ockuperat stora områden. Efter att 1911 ha frigjort sig från Kina hamnade Mongoliet snabbt under sovjetisk kontroll. Under Glasnost, i slutet av 1980-talet, frigjorde sig Mongoliet från Sovjetunionen och 1992 röstades en demokratisk grundlag igenom.

Samma år som demokrati infördes i Mongoliet nådde landet en annan milstolpe genom återupprättandet av den mongoliska stoltheten. Då hade det holländska paret Inge och Jan Bouman kommit så långt i sina förberedelser med att återinföra takhin i det fria att det var dags att släppa ut de första vildhästarna i sin rätta miljö – stäppen i Mongoliet.

Tillsammans med mongoliska forskare och statsrepresentanter och med ekonomiskt bidrag från den holländska regeringen flyttade man de första sexton takhihästarna från Europa till Mongoliet och det nyupprättade naturreservatet Hustai. Flytten hade försiggåtts av många års noggranna förberedelser. Men nu kunde man fira att det första vildhästarna fanns på plats i Mongoliet för första gången sedan sextiotalet. Glädjen var stor hos mongolerna, som fått tillbaka en viktig symbol för sin nation.

Takhin har funnits i Mongoliet i tusentals år. Den fanns också i Europa, tillsammans med andra arter av vildhäst, men drog sig österut när klimatet här blev varmare, någonstans runt 9 000 år f Kr. I Frankrike, Italien och Spanien har man hittat 15 000-30 000 år gamla grottmålningar som föreställer hästar som är slående lika dagens takhis.

Takhin har två kromosomer mer än tamhästen, men de är ändå väldigt nära släkt. Det har man kunnat fastslå genom DNA-studier. Där kan man också se att takhin avskilde sig från en gemensam urhäststam för mellan 160 000-117 000 år sedan.

En av dagarna åker vi runt till olika nomadfamiljer för att intervjua dem om deras syn på hästar. Vi blir varmt välkomnade i varje jurta och blir överallt bjudna på mongoliskt te med tilltugg. Att lyssna på deras svar är lika intressant som att studera vildhästar. Samstämmigheten är stor.

”Så klart kan hästar känna smärta”, säger de. ”Och så klart har de känslor, som du och jag.”

De berättar också för mig att hästar är mycket bra på att ta hand om sig själva, de hittar vad de behöver äta och dricka, de kan hitta skugga och vind på sommaren och de kan skydda sig mot insekter, kyla, blåst och vargar. Det enda de inte kan, är att ta hand om sig själva när de blir sjuka eller skadade.

Fast många av dem berättar historier för mig om hästar som till exempel brutit ett ben, och där flocken anpassat tempot till den skadade individen tills skadan läkt ut och hästen har överlevt. Historierna handlar både om vildhästar och deras tamhästar, som lever mer eller mindre som ferala (förvildade), eller åtminstone semiferala (halvvilda) hästar.

När jag frågar dem om hästar kommunicerar med varandra och med människor, så blir svaret också ett självklart ja. Eller om de lär sig av varandra.

”Jaha då”, säger de, ”hur skulle de annars klara sig?”

Jag frågar också om deras egen erfarenhet av hästar. De allra flesta är uppväxta med hästar. På frågan om hur man lär sig förstå sig på hästar blir svaret att man måste observera dem. Länge, i flera år. Då lär man sig se dem och förstå dem, och de lär känna dig. Sedan kommer du och hästarna att förstå varandra utan problem.

1969 sågs den sista vilda takhin. Arten har jagats för köttet och skinnets skull och konkurrerats ut från bra betesmarker och vattenhål av tamdjur. Lokalbefolkningen har alltid känt till takhin, men den fick inte sitt vetenskapliga namn förrän 1881.

En rysk general, Nikolaj Przjevalskij tog 1878 med sig ett skinn och en skalle från en takhihäst till Zoologiska museet i S:t Petersburg. Där bedömde man att fynden tillhörde en helt ny hästras, som fick namnet Equus ferus przewalskii. Nyupptäckten av takhin gjorde att man, för att bevara arten, försökte fånga in så många föl som möjligt, för att ta dem till olika djurparker världen över. Tyvärr dog många vuxna hästar under själva infångandet när de försökte skydda sina föl. Många av fölen dog också vid transporten, bara ett femtiotal klarade sig till sina slutdestinationer.

I fångenskap minskade antalet takhis drastiskt i antal och när paret Bouman inventerade dem under 70-talet blev de förfärade över hur illa det stod till. Takhin var på väg att dö ut på grund av inavel, sjukdomar och dåliga levnadsförhållanden.

Paret Bouman startade en internationell organisation för bevarandet av takhin. Man upprättade en stambok och startade ett avelssamarbete mellan olika djurparker. Under åren formades målet med arbetet – att återinföra takhin i det vilda. På vägen mot det fria livet flyttades de hästar som var mest representativa för rasen till stora inhägnader i Frankrike, Holland, Tyskland och Ukraina, där de på nytt fick lära sig att ta hand om sig själva. De skulle avdomesticeras.

Återinförandet av takhin i det vilda har varit, och är, ett av de mest framgångsrika projekten i sitt slag. Nu finns det 326 takhis i Hustai, tillsammans med takhihästarna i Gobireservatet och reservatet i västra Mongoliet, är nu antalet uppe i runt 500 vildlevande individer.

Det största problemet på lång sikt är att takhis och tamhästar får fertil avkomma tillsammans. Så om man släpper ut takhis och de får klara sig helt på egen hand, utanför reservat och nationalparker, så kommer de snabbt att försvinna och bara finnas kvar som små genetiska spår i tamhästarna i Mongoliet. Därför är det av yttersta vikt för takhihästarnas överlevnad att de får fortsätta leva i skyddade naturreservat och nationalparker. Förutom i tre reservat i Mongoliet finns det takhis i Kina, Ryssland, Ukraina och Kazakstan. De finns också i inhägnader i Europa och även i djurparker. Totalt finns det ungefär tvåtusen takhihästar världen över.

Från svenskt håll bidrar vi till artens fortlevnad med ett takhi-sto från Nordens Ark. Hon har flyttats till ett hägn i Tyskland för att sedan, tillsammans med andra takhis, flyttas till Kazakstan, där hon med sin nya flock så småningom ska släppas ut i det vilda.