Steget före – om skogen i Luottåive

Ur GNM nr 19 (2016). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

Text: Mats Nyhlén Foto: Anders Kristensson

Träden står glest och vi får hela tiden kliva över stammar och multnande lågor. En del träd har nyligen fallit, andra har legat i hundratals år och gett näring åt nya plantor. Vi ser granjättar som måste ha grott innan Gustav Vasa var född och granplantor som just börjat växa.

Vi befinner oss i Luottåive fjällurskogsreservat tillsammans med Mats Karström på Naturskyddsföreningen/Steget Före, som sedan mitten av 1980-talet kämpat för att rädda de hotade urskogarna. Luottåive ligger avlägset mitt emellan Jokkmokk och Älvsbyn och var både en bortglömd och hotad skog innan Mats ingrep och fick den skyddad.

– Urskogen är nästan helt försvunnen i Europa, ändå var det meningen att den skulle avverkas, berättar han när vi vandrar in i skogen under uppsikt av en flock lavskrikor.

Mats är lärare och biolog. Under tre decennier har han utforskat över 400 skogar i Jokkmokks kommun. Mer är hundra av dessa gammelskogar är i dag skyddade tack vare Steget före-metoden, som han själv utvecklat. Metoden går ut på att söka utrotningshotade svampar och lavar för att hitta de värdefullaste urskogsmiljöerna.

– Det räcker med att lära sig fem, tio arter för att kunna praktisera metoden och bli en duktig inventerare, berättar Mats. Han belönades med Världsnaturfondens pris ”Årets Miljöhjälte” för sina insatser att rädda och bevara skogar. Tidigare har han belönats med Edbergspriset. Han har även fått skogssveriges finaste utmärkelse, Skogsstyrelsens kungliga medalj.

Den största av gammelskogarna som Mats varit med att rädda är Jelka-Rimakåbbå, ett tre kvadratmil stort landskap av fjällnära skog mellan Jokkmokk och Porjus. Kampen pågick under ett 20-tal år fram till 2007 när området blev skyddat som Natura 2000-område. I dagsläget arbetar länsstyrelsen med att bilda naturreservat av Jelka-Rimakåbbå. Ändå är området hotat igen. Gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines har fått tillstånd att provborra efter järnmalm. Undersökningsområdet omfattar nästan 7 000 hektar. Tillståndet gäller i tre år.

Bergsstatens beslut att bevilja under-sökningstillstånd kom som en chock för Mats. Jag hade lagt allt arbete med Jelka-Rimakåbbå bakom mig förvissad om att gammelskogen nu var skyddad för gott och koncentrerade mig på nya skyddsvärda skogar. Nu rivs såren upp igen och vi får börja om från början, säger han.

Mats samarbetar med skogsbolag och myndigheter och är ansvarig för Vattenfalls arbete med skydd av speciellt värdefulla miljöer. Tack vare ett långvarigt samarbete med skogsbolaget SCA har nyligen ett trettiotal skogar runt om Vuollerim som ägs av SCA skyddats och fått samlingsnamnet ”Vuollerims mångfaldsskogar” och ett tiotal av dem ska få skyltar och dekaler.

Medan vi kommer allt längre in i Luottåive berättar Mats att en tall kan växa i åtta hundra år, stå död i två hundra år och falla omkull och ligga på marken ytterligare flera hundra år. Det tar tusentals år att skapa en urskog som Luottåive. Vi förvånas över hur öppen urskogen är. Inte alls så ogenomtränglig och snårig som vi väntat oss.

– Varje träd behöver livsrum och kan inte växa för tätt. Därför är urskogar mycket öppnare än många tror, samtidigt som marken är belamrad med nedfallna träd och är en perfekt miljö för växter och djur, förklarar Mats.

Egentligen var det slumpen som förde honom till Luottåive. Tillsammans med en kamrat skulle han ut och leta efter björn. Vägen hade rasat och de fick svänga in på en liten skogsväg – och hamnade mitt i en urskog.

– Det var som en dröm att gå runt i skogen. Jag trodde inte att det fanns oupptäckta urskogar i Sverige. Vi kom dit i sista minuten. Ett år senare skulle den ha varit avverkad. Tack vare att vi körde fel räddades skogen.

Andelen urskog minskar varje år i hela världen. I Sverige har naturskogarna i stor utsträckning ersatts av skogsplanteringar. Den mesta skogen består av planterad gran eller tall varav merparten har kalhuggits minst en gång.

– Skyddsvärd skog huggs fortfarande ner, berättar Mats, som många gånger har fått rycka ut och slå larm om planerade eller påbörjade avverkningar i gammelskogarna. Besvikelserna har varit många och i bakhuvudet finns alltid en oro över att ovärderlig natur ska gå till spillo.

– Väldigt mycket av det fina har försvunnit, säger han vemodigt. När Mats i mitten av 1980-talet jobb fick som lärare i Jokkmokk bildade han tillsammans med ett tiotal entusiaster i Naturskyddsföreningen en skogsgrupp för att hitta skyddsvärda skogar innan de skulle avverkas. De ville ligga steget före skogsmaskinerna och kallade sig därför just Steget Före.

– Det fanns många människor som ville jobba med att skydda skog, men ingen metodik för hur man skulle göra. Därför ville jag hitta ett enkelt och roligt sätt att visa skogarnas naturvärden, berättar Mats.

Tidigare räckte det ofta med att det fanns lite stubbar för att skogen inte skulle betraktas som en urskog och kunde därför avverkas. Såg skogen vacker ut med knotiga tallar ansågs den skyddsvärd.

– Men det biologiska värdet av en urskog blir inte sämre för att några tallar eller granar har fällts. Med vår metod kan vi göra en objektiv biologisk värdering av om en viss skog har höga bevarandevärden eller inte, säger han. När Mats vandrade runt i skogarna för att lära känna sin nya hemtrakt fann han fantastiska och outforskade urskogar i ”det glömda landet”.

– Skogarna nedanför fjällen och utanför nationalparkerna var en stor vit fläck att utforska, berättar han.

När Steget Före startade 1986 hette det allmänt att tillgången på urskogar och rödlistade arter i Lappland var väldigt lågt beroende på det nordliga läget och ett mycket storskaligt skogsbruk. Efter bara fem år hade Mats och hans grupp hittat över 400 gammelskogar. Steget Före kunde visa att de statliga inventeringar som tidigare gjorts i Norrbotten hade missat ca 95 procent av de oskyddade urskogarna.

Mats visar oss lavar och svampar och berättar om Luottåive unika mångfald av arter, som exempelvis den mycket ovanliga gammelgranskålen, en av favoriterna, som han känner sig som en stolt förälder till. Innan han upptäckte den i Luottåive hade bara ett fåtal personer i Sverige sett den lilla växten som inte är större än en kaffeböna. Det var också Mats som döpte den.

Vi kommer fram till en märklig sälg, urskogens kanske allra äldsta träd och Mats favorit.

– Ett sådant här träd är nästan odödligt. Sockeln är flera tusen år gammal och när en del av trädet rasar skjuter det nya skott, berättar han. Här växer också en av de mest spännande svamparna, doftticka, som man kan känna lukten av på femtio meters håll. Dofttickan användes förr som parfym och luktar härligt. Nu är den utrotningshotad och fridlyst och finns bara på ett fåtal platser i Sverige.

– Titta här växer rosentickor, säger Mats plötsligt och pekar på en liten oansenlig svamp på ett nedfallet träd som vi själva aldrig skulle ha upptäckt. Rosentickan berättar att skogen just här har en mycket gammal historia av orördhet. I värdepyramiden finns rosentickan i basen av pyramiden. I toppen finns osttickan. Efter bara några meter är det dags för nästa stopp. Mats har hittat hönsbär och berättar att växten upptäcktes av Linné som gav den namnet Cornus suecica, där det andra namnet syftar på Sverige.

– Bara ett fåtal växter fick ”efternamnet” suecica – så han var säkert mycket förtjust i bäret. Under sin Lapplandsresa 1732 hittade Linné ytterligare en sällsynt växt här i närheten, den lilla dvärgtätörten, berättar Mats.

Av de många skogar som Mats varit med om att skydda tycker han att Jelka-Rimakåbbå är den viktigaste. Att skogen på nytt är hotad trots att den håller på att bli naturreservat gör honom både upprörd och ledsen.

– Gruvnäringen vill leta malm och bygga vägar och järnväg i området, och det kommer att förstöra mycket av skogens magi och skönhet, säger Mats när han nästa dag visar oss gammelskogen.

Prospekteringsområdet skär av skogen på mitten och bidrar till att splittra området i två delar. Naturskogens mycket höga naturvärden påverkas negativt.

Jelka-Rimakåbbå består av skog, myrar och vattendrag. Här växer mängder av rödlistade och hotade arter som ringlav och grenlav, norna, lappranunkel, doftticka och taigaskinn. Längs Jelkabäcken i nordöstra delen av området finns Sveriges största kända förekomst av ringlav. Flera av myrarna i området är klassade som högsta naturvårdsklass i våtmarksinventeringen.

– Jelka-Rimakåbbå var den första skogen som vi slogs för och fick skyddad när jag kom hit i slutet av 1980-talet. Det var i Jelka-Rimakåbbå som Steget Före bildades så skogen ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Det är som den första stora kärleken, berättar Mats när vi slår oss ner i en glänta i skogen.

När Naturskyddsföreningen/Steget Före i slutet av 1980-talet började inventera gammelskogen i Jelka-Rimakåbbå fann man ett mycket stort antal rödlistade arter. Flera arter, särskilt de båda ädelhänglavarna grenlav och ringlav påträffades i större mängd än någon annan stans i landet.

– Fynden väckte både nationell och internationell uppmärksamhet, berättar Mats. Storleken på området gjorde det även unikt i ett EU-perspektiv. Ett stort antal föreningar och naturvänner engagerade sig i frågan och tidningar och tidskrifter skrev om urskogen som hotades av avverkning.

Mats älskar att utforska nya skogsmiljöer. När han ser en blomma eller en svamp frågar han sig ”varför växer just den här”?

– Varje växt, insekt eller djur bär på en berättelse. Det är dessa berättelser jag söker och som tystnar när skogarna huggs ner. Därför kommer jag aldrig att ge upp min kamp för skogen och vår framtid, säger Mats innan vi bryter upp och vandrar tillbaks genom urskogen.