Prenumerera på vårt nyhetsbrev

© 2023 by D. Proudly created with Wix.com

Vad negativa nyheter gör och hur de skadar dig och dina kära

En äldre släkting berättade en dag för sitt barnbarn om att det pågår ett krig i varje människa. Ett mellan en ond och en god varg. Detta krig har alltid pågått inom oss människor, berättade den äldre. Barnet frågade om vilken av vargarna det var som vann. Den äldre svarade: Den vi väljer att mata.


Senmoralen i ovanstående anekdot är att vad vi matar hjärnan med blir också hur vi sedan väljer att se världen. Vad vi ger näring till är vad som expanderar. Om du är rädd för tigrar och åker till Indien så kommer du i varje skog inbilla dig att du ser tigrar överallt. Men missförstå mig rätt vad gäller rädsla. Rädsla – och jag kommer ett antal gånger återkomma till det – är viktigt att ha. Rädsla har genom vår utveckling hjälpt oss att överleva. Skyddat oss mot faror. Men den rädslan vi delvis känner i dag är fiktiv. Den har uppstått i bakvattnet av massmedias jakt på rubriker – av sensationsjournalistiken. Vi matas, köper det och istället för att känna rädsla, så har rädslorna oss. Om det är något jag vill få dig att förstå vad gäller rädsla är att det är en enorm skillnad på att känna/ha rädsla och att rädslan har en. I dag har rädslan många i ett järngrepp. Är det något vi därför behöver göra så är det att vinna tillbaks oss själva. Att slå oss fria från dess grepp.

Därför att det negativa bruset inte får någons rädsla av försvinna ej heller avta i styrka. Tvärtom, den får mer näring den vägen.

”Daniel, du som håller på med detta, kan du säga något positivt om det som skedde i Norge?” frågade programledaren för SVTs Gomorron Sverige i direktsändning och lyfte samtidigt upp ett exemplar av Good News Magazine som låg på bordet framför honom. Han refererade till terrorattacken i Norge som nyligen hade ägt rum. Han ställde frågan utifrån att jag skapat ett magasin med positiva nyheter. Han trodde att jag utifrån det magasinet blundade för problemen i världen. Därför, enligt honom, skulle jag vara rätt person att hitta positiva saker med att drygt 80 personer, ungdomar och vuxna, mördats.

”Du är naiv, du vet inte hur världen fungerar!” sa mannen till mig strax innan jag skulle hålla en föreläsning för ett hundratals människor däribland honom. Naiv därför att jag hade skapat ett magasin vars syfte var att sprida positiva nyheter från världens alla hörn. Naiv för att jag, och det var hans tolkning, blundade för problemen. Han menade att jag ljög om världens egentliga tillstånd. Och direkt och indirekt att jag fick människor att blunda och tro att allt var bra och att vi inte behövde engagera oss i världens problem.

Absolut ingenting kan vara mer felaktigt än ovanstående. Det sista jag vill är att vi ska blunda för problemen. För hur ska vi någonsin lösa ett om vi inte ser det? Om vi låtsas som att det inte regnar kommer vi att bli dyblöta när vi ger oss ut utan ett paraply. Blunda var och är det sista jag vill med magasinet. Så varför valde jag att starta ett med positiva nyheter? Vad var mitt syfte? Och på vilket sätt kan detta härledas till mitt arbete med mig själv och min personliga utveckling? Svaret tror jag att du redan vet. Det var framtidstron som höll mig vid liv. Till det kom då alla goda exemplen. Jag höll min låga tänd genom att mata min själ med godhet och att våga tro på att morgondagen skulle kunna bli bättre än gårdagen. Jag vet att för många som arbetar med barn som har en negativ syn på livet, barn med destruktiva beteenden och exempelvis självmordstankar, ter sig frågan lätt att svara på. Vi behöver känna hopp, framtidstro och få inspiration. Om vi tar oss an ett problem med inställningen att vi inte kommer att lyckas lösa det ökar sannolikheten för att vi inte heller gör det.

Föreställ dig löparen som går in på arenan med inställningen att den inte kan vinna kontra den som går in och intalar sig själv att den kommer att vinna. Den senare har av sitt sätt att tänka redan ett litet försprång. Om vi går in med inställningen att allt är kört, att vi inte kan rädda något, så gräver vi hela tiden en djupare grav. Vi börjar tappa tillit, om vi ens har någon, till vår omvärld, till medmänniskor och slutligen till oss själva. Vi börjar inbilla oss att problemen är alldeles för stora och att det inte finns några lösningar och så vidare. Vi börjar att se våra brister som oföränderliga och därmed riskerar vi att gå miste om möjligheten att utvecklas och förbättra våra liv, oss själva och vår värld. När allt detta sker är det svårt att klara av vardagen. Rädslan för omvärlden, bristande tillit, uppgivenhet och bristande tilltro till framtiden leder till att många istället för att engagera sig blir passiva. I andras men i synnerhet i sina egna liv. Vår rädsla för omvärlden ökar. Något som exempelvis massmedia och/eller extremister lätt utnyttjar.

Matandet av negativa nyheter förlamar många av oss. Får oss att överleva men att aldrig riktigt leva. Det får oss att begränsa våra liv genom att alltid vara på vår vakt.

Vart tar sedan rädslan vägen? Försvinner gör den inte, utan den måste kanaliseras genom något. Rädsla precis som kärlek expanderar om den får näring. Oftast leder den till hat. Ett som riktas mot den/de vi inbillar oss – och det är lätt att döma – har orsak i alla fel vi tycks se i samhället. Individer ställs mot individer, grupper mot grupper, områden mot områden och i värsta fall – länder mot länder (för att ju större konflikten blir desto fler som kan komma att påverkas). I allt det negativa som sker inom oss vänder sig många sedan till nyheterna, framför allt dags- och kvällstidningar, för att hålla sig uppdaterade. Återigen fyller de bägaren med vad de redan har för mycket av. Det rinner till slut över. Därför att det negativa bruset inte får någons rädsla av försvinna ej heller avta i styrka. Tvärtom, den får mer näring den vägen. Detta blir en ond spiral många inte själva kan ta sig ur. En del börjar därför missbruka tabletter för att hantera de mörka tankarna, andra missbrukar alkohol och droger. De börjar missköta sina hem, arbeten, relationer och så vidare. Sakta men säkert sprider sig den psykiska ohälsan som en löpeld i samhället. Likaså gör hatet det. Något jag i skrivande stund ser mer och mer av.

Jag startade Good News Magazine därför att jag redan som barn förstod vikten av att fokusera på det positiva och att hitta ljus i mörka stunder för att inte ge upp och låta rädsla vinna över mig. Det blev viktigt att inte tappa tilltron till framtiden och att inte tappa tilliten till det goda som jag trots allt sett hos människan. Jag lärde mig också tidigt hur lätt rädslan fångar en i sitt grepp. Hur lätt den får en att gå emot den man är och vill vara. I tidiga tonåren blev jag än mer varse om att ett ständigt fokus på det negativa försvårar, ibland till och med dödar, tilliten oss människor emellan och får oss att hamna i känslomässiga fängelser vi på egen hand inte kan ta oss ut ur. Framför allt var det tilliten jag oroade mig för. Den som är grunden för att ett samhälle ska fungera och för att vi människor tillsammans, därför att en kan inte göra allt, ska lösa de problem vi har och står inför. Om vi ska slå oss fria från vårt arv behöver vi slå oss fria från den rädslan som har oss i sitt grepp. I det behöver vi ett antivirus mot ytterligare rädslor. Exempelvis de som massmedia varje dag sår eller vattnar i oss.

I slutet av 90-talet började jag att lyssna på samtal människor emellan och i relation till detta med tillit. Jag fördjupade mig i vad de sade och varför. Vad var det som de lyfte fram när de pratade med varandra? Vad gav de näring till? Vad blev resultatet av det? Vi ser i världen i dag hur gränser stängs. Hur rädda många är för allt och alla. Vad gör rädsla med oss människor? Vilka murar bygger rädslan? Vilka begränsningar skapar den? Vad gör den med våra barn? Vad gör den med vår hälsa, den mentala och den fysiska? Min sanning är följande: Matandet av negativa nyheter förlamar många av oss. Får oss att överleva men att aldrig riktigt leva. Det får oss att begränsa våra liv genom att alltid vara på vår vakt. Med andra ord; vi börjar att se faror överallt. Vi börjar att se en terrorist i alla. Vi börjar undvika att åka till platser enbart utifrån rykten Vi hindrar våra barn från att göra saker av samma skäl. Allt detta sker så klart inte över en natt. Men tidvis är vi där. I ett känslomässigt fängelse där det är omöjligt för oss att utvecklas. Omöjligt för oss att nå en högre nivå i vårt medvetande. I det är det nästintill omöjligt att agera som den man djupt inom sig är. Istället går vardagar ut på att parera alla mörka och negativa tankar. Allt detta leder till mycket men framför allt till att vi inte orkar vara lika kärleksfulla mot oss själva och våra nära och kära. Det gör att vi svartmålar världen när den mer än allt behöver ljus från oss, och när vi själva behöver det.

Många frågar mig hur man kan å ena sidan hålla sig uppdaterad om världens tillstånd och samtidigt inte fastna i det negativa bruset som tycks vara allt massmedia matar samhället med. Finns det ett sätt? Finns det en lösning som är varaktig och hållbar? Mitt svar är: Ja, det går och det finns. Men för att nå dit behöver du delvis omvärdera vad du vet om världen, du behöver börja läsa nyheter med andra ögon och lära dig att kritiskt granska information du får. Lyckas du, och jag är övertygad om att du kan det, kommer du få ett antivirus mot det negativa samtidigt som du får verktyg för att engagera dig, för att se problemen men utan att fastna i dem. Du blir då vad jag kallar för en ”Medveten optimist”. Du blir medveten om problemen, du blundar inte för dem, men hoppfull inför att vi människor kan lösa dem. Du blundar inte för människans förmåga och strävan att ställa allt till rätta. Du blundar inte för kärleken som bor i oss alla, i synnerhet i dig själv.

Så säg mig: Låter det inte långt bättre än att vara en pessimist?

Ovanstående text utgör kapitel i min själsbiografi Kärlekens Omtanke. Vill du köpa boken till dig själv eller någon du värnar mycket om så klicka HÄR!

Uppskattar du texten och vill att fler tänker i liknande banor får du gärna dela inlägget!


Tack!


Daniel Mendoza




245 visningar