Nytt bränsle för Uganda

Ur GNM nr 10 (2013). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

Bränsleproduktion som leder till bättre miljö, minskad fattigdom och att fler barn får gå i skolan må låta som en märklig kombination. Men det är just det som är Eco-fuel Africas affärsidé.

Text: Bengt Sigvardsson Foto: Jesper Klemedsson

Bebyggelsen längs de rödbruna jordvägarna i landsortsdistriktet Lugazi i Uganda består framförallt av små enkla sten- och betonghus med plåttak. Merparten är grå eller vitmålade, men här och var bryts mönstret av ljusgröna små träkiosker.

– Kioskerna sattes upp för mindre än ett år sedan, förklarar den 28-åriga kioskföreståndaren Nakyibugule Procay.

Några auberginer, tomater och lökar ligger uppradade på kioskdisken. På hyllorna står rader av genomskinliga plastpåsar fulla med svarta kolbitar.

– Det är eko-kol från Eco-fuel Africa, företaget som har satt upp kioskerna. I början sålde jag bara eko-kol. Nu har jag börjat ta in lite andra varor också, men det är eko-kol som säljer bäst, säger hon.

I genomsnitt drar hon in cirka 35 kronor per dag. En välkommen summa i ett område där cirka 80 procent av invånarna lever på 14 kronor per dag. Nakyibugule är gift och har fyra barn. Tidigare försörjde hennes man hela familjen.

– Sedan eko-kolen kom till byn har vi inte bara fått en extrainkomst. Vi sparar även pengar på att använda kolen när vi lagar mat. Tidigare använde vi träkol som var dyrare och brann upp snabbare, säger hon.

Klimatförändringar

Nakyibugule är en av cirka 160 kvinnor runtom i Uganda som har fått arbete som försäljare hos Eco-fuel Africa sedan slutet av 2010. Ett par hundra meter från hennes kiosk huserar en av företagets två fabriker i en plåtskjulslänga. Några kvinnor i färgsprakande klänningar plockar kolbitar från galler på enkla träställningar på gårdsplanen. En fyrtiogradig hetta dallrar i luften trots att det är i mitten av mars och regnperioden står för dörren.

– Det har blivit allt hetare i Uganda. Torrperioderna har blivit längre och regnperioderna kortare och extremare, säger 32-årige Sanga Moses som är företagets grundare.

Det har skett stora förändringar sedan Moses växte upp.

– När jag var liten var Uganda täckt av skog, så är det inte längre, säger han bekymrat.

Uganda, som är 241 038 kvadratkilometer stort, har förlorat över en tredjedel av sina skogar på 20 år. Om det fortsätter i samma takt kan all skog i landet ha försvunnit före år 2050. Människorna har inte bara fått vänja sig vid ett hetare klimat, utan även vid att stora arealer mark torkar ut, eroderar och blir ofruktbar.

– Människor är beroende av naturen. När naturens gång rubbas svälter människor, säger han.

Eldar upp skogarna

I vissa delar av Uganda skövlar utländska företag regnskog för att plantera till exempel oljepalmsplantor. Samtidigt ökar antalet invånare i landet, som för tillfället är 35 miljoner, i rasande takt.

– Vi har bland den högsta befolkningstillväxten i världen, vilket ökar trycket på naturresurserna. De flesta försörjer sig på småskaligt jordbruk. Därför är det viktigt att satsa på miljövänliga jordbruksmetoder, säger Moses.

Avskogning är ett problem i hela Afrika söder om Sahara där det lever närmare 900 miljoner människor. En bidragande orsak är att cirka 80 procent av dem är beroende av ved som bränsle för matlagning.

– Det leder till stora mängder koldioxid i luften som bidrar till ökad växthuseffekt och i sin tur till global uppvärmning, säger Moses.

Moses förhoppning är att Eco-fuel Africas eko-kol ska sprida sig som ett alternativ till ved och träkol i hela Afrika och därmed bidra till att skog räddas och att mindre mängder koldioxid släpps ut i luften.

Från avfall till gödning och kol

I grannskapet breder stora, täta sockerrörsfält ut sig. I horisonten reser sig grönskande kullar. Här och var stiger mörka rökpelare ur grönskan.

– Det är bönder som bränner jordbruksavfall. Tidigare gjorde alla det, men nu har det minskat, säger Moses.

De bönder som inte brände avfallet tidigare lät det ligga på marken.

– Det skräpade ned och var ett stort slöseri med resurser, säger Moses.

Numera tjänar bönderna pengar på sitt avfall som i Lugazi-området framförallt består av sockerrörsblad. Jordbruksavfall är nämligen bulten i Eco-fuel Africas verksamhet.

– Eco-fuel Africa omvandlar lantbruksavfall till biochar (organisk gödning) och eko-kol, säger Moses.

Omvandlingen är en ganska enkel process. Moses har designat ugnar gjorda av oljefat.

– De är designade så att de släpper ut minimalt med oxider, säger Moses.

Bönder hyr ugnarna och bränner sitt avfall i dem. Efter förbränningen av avfallet återstår ett kolpulver som antingen kan användas som gödning eller till att göra eko-kol.

– Om man blandar kolpulvret med kompost blir det en mycket bra gödning. Jag försöker upplysa bönderna om fördelarna med biochar, men tyvärr lyssnar de bara på mig med ena örat. De är mer intresserade av att sälja kolpulvret till oss, säger Moses.

Eko-kol

Kolpulvret, som bönderna säljer till Eco-fuel Africa, blandas med vatten till en fast massa som pressas samman i enkla brikettmaskiner. Briketterna får sedan torka i solen. De finns i två varianter. En rund, avlång variant som brinner i cirka två timmar. Den säljs framförallt till mindre hushåll. Den andra varianten ser ut som en mindre komocka.

– Den är populärast bland restauranger och storkök eftersom den brinner i över fyra timmar, säger Moses.

Eko-kolen är mycket billigare än träkol och, som Moses återkommande betonar, miljövänligare.

– Till skillnad mot ved så utvecklas det nästan ingen rök alls när ekokolen brinner, säger han.

En syn som förändrade

Det var emellertid varken tanken på att rädda skogen eller miljön som fick in Moses på ekobränslespåret. Han föddes i en liten by i västra Uganda. Hans föräldrar försörjde sig som boskapsvakter.

– Jag gick i en byskola. De flesta av mina klasskamrater hoppade av efter något år. Även om skolundervisningen är gratis från första till sjätte klass är det mycket dyrt att köpa skoluniformer och skolböcker. Jag hade tur som fick stipendium och kunde fortsätta på högskola, säger han.

Moses utbildade sig till revisor och började jobba på en bank i Ugandas huvudstad Kampala. Under ett besök i sin hemby, 2009, möttes Moses av en syn som skulle förändra hans liv.

– Jag såg min 12-åriga lillasyster komma bärande på en hög ved. Jag tänkte att varför är hon inte i skolan? När jag frågade henne började hon gråta. Hon berättade att hon missade skolan två gånger i veckan eftersom hon var tvungen att samla ved till matlagningen, säger han.

Bränsle för utbildning

Upplevelsen plågade Moses.

– Bilden av hur min lillasyster grät för att hon tvingades ge upp det viktigaste i en människas liv, sin utbildning, förföljde mig, säger han.

Miljontals fattiga flickor i Afrika får aldrig gå i skolan. En anledning är att de behövs hemma för att hämta ved i skogen till hushållet. Moses blev besatt av tanken att komma på ett alternativt och billigt bränsle så att hans syster, och andra flickor, kunde gå i skolan istället. Efter veckor av grubblerier sa han upp sig från jobbet och kontaktade en professor på hans gamla universitet för att få råd om hur han skulle gå vidare.

– Han gav mig en hel hög med böcker som jag sträckläste under en vecka. Jag slukade allt om biobränsle och lärde mig hur jordbruksavfall kunde omvandlas till kol och gödsel. Eftersom 80 procent av befolkningen i Uganda lever på jordbruk fanns det gott om grundmaterial, säger Moses.

En affärsidé utarbetades och Moses satsade sina besparingar på 500 dollar för att förverkliga den.

– Och så sålde jag min bil och allt mitt möblemang, berättar han.

I juni 2010 registrerades företaget. Fem månader senare var eko-kolen ute på marknaden.

Endast kvinnor

Emellanåt kommer unga killar på cyklar till fabriken och lastar stora säckar med kol på sina pakethållare. För en mindre summa transporterar de kolen till kioskförsäljare eller till upphämtningsplatser för vidare transport.

– Vi har ett nätverk av kvinnliga distributörer som vi har försett med försäljningskiosker runtom i Uganda. Jag anställer bara kvinnor eftersom de tenderar att vara ärligare än män och tar verksamheten på stort allvar. De använder i allmänhet även pengarna klokare, som till att skicka sina döttrar till skolan, säger han.

På fabriken är tio av de elva anställda kvinnor. I en av längorna står 28-åriga Jamirah Sleiman och skyfflar kolmassa. Hon är ensamstående med fyra barn och bor hos sina föräldrar.

– Barnens pappa bistår inte med några pengar. Vi levde på mina föräldrar tills jag fick jobb här för fyra månader sedan. Nu har jag råd att själv betala för barnens skolgång, säger hon.

Förverkliga sina drömmar

Jamirah ställer skyffeln mot väggen. Det är lunchdags. Personalen går till det lilla fikarummet och slår sig ned vid ett bord där grytor med kryddade bönor och kokt, mosad matoke, en rotfruktsliknande bananväxt, väntar på dem. Den ende anställde mannen, 23-årige Ojambo Hamza, berättar mellan tuggorna om det hårda livet i området.

– Jag är född i en mycket fattig familj. Min pappa försörjde oss som daglönare på fälten och hade inte råd att låta mina två systrar gå i skolan, säger han.

Ojambo gick i skolan på förmiddagarna. På eftermiddagarna gjorde han småjobb hos bönder eller fällde träd i skogen för att få ved. Han läste vidare på gymnasiet och kastades sedan ut i arbetslösheten.

– Jag ville fortsätta plugga till revisor på högskola, men hade inte råd. Efter att jag slutade på gymnasiet hade jag inte ett mynt i fickan förrän jag började jobba här för ett år sedan, säger han.

Ojambo sparar det mesta av lönen.

– För att kunna plugga till revisor, förklarar han.

Höjd levnadsstandard

En annan av de anställda är 18-åriga Olivia Kyigonao. Hon började arbeta på Eco-fuel Africa för fyra månader sedan direkt efter att hon hade gått ut gymnasiet.

– Min dröm var att utbilda mig till barnskötare, men det var omöjligt för min mamma att bekosta utbildningen. Efter att min pappa dog för tio år sedan har hon försörjt mig och mina fyra syskon på sin lärarlön. Det har varit tufft, säger Olivia.

Även Olivia lägger undan det mesta av lönen för att kunna fortsätta plugga. Alla kring bordet säger att deras levnadsstandard har höjts sedan de fick arbete på fabriken, men även att andra i området har fått det bättre sedan Eco-fuel Africa kom till byn.

– Bönderna har fått en större inkomst och flera kvinnor tjänar pengar på att sälja eko-kol. Själv tycker jag att det är skönt att röken från brinnande ved har minskat, säger Jamirah.

– Det känns bra att tjäna pengar på något som bidrar till minskad avskogning och bättre miljö. Jag tror att den här idén kommer att sprida sig, säger Ojambo.

Franchising

Moses berättar att verksamheten gått bättre än förväntat.

– Efterfrågan på kolen är större än tillgången. Vår produktionskapacitet är ännu liten och folk hugger fortfarande ned träd för att få bränsle, men avskogningen här har definitivt minskat. Vårt mål är att stoppa den helt, säger han.

En del av företagets profit ska användas till att plantera skog. Inom kort planerar man även att starta med franchising till fattiga människor på landsbygden. Man har redan börjat tillverka manuella brickettmaskiner.

– Det funkar inte med motoriserade maskiner eftersom endast fyra procent av befolkningen på landsbygden har el. Planen är att utbilda folk här och att de sedan tar med sig kunskap och bricketmaskiner till sina byar, säger Moses.

Även intressenter från andra afrikanska länder har hört av sig. Avskogning är ett problem i hela Afrika. Enbart mellan år 2000 och 2010 försvann 3,4 miljoner hektar skog i Afrika.

– Men vi vill inte expandera för snabbt. Vi vill först se hur vår expansion på den ugandiska marknaden fungerar, avslutar Moses.