Namibia – en framgångssaga

Ur GNM nr 11 (2013). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

I södra Afrikas yngsta nation har satsningar på naturförvaltning lett till att antalet noshörningar, elefanter och lejon ökar. Och ekoturismen i de skyddade områdena ger människor möjlighet att ta sig ur fattigdom. Nu vill andra länder lära av Namibia.

Text & Foto: Peter Hanneberg

För precis tjugo år sedan reste jag första gången runt i Namibia. Det var 1993 och det unga landets tredje år som självständig nation. Fram till 1990 hade det varit en del av Sydafrika och därmed också en slav under apartheid. Men nu blåste äntligen frihetens positiva vindar.

Jag minns särskilt den positiva andan hos de representanter för miljövården och turismen som jag mötte. Regeringen hade ansökt om medlemskap i Unesco för att kunna få sina finaste naturområden uppsatta på världsarvslistan. Man talade om att utveckla turismen och det skulle ske på ett sätt som stärkte naturskyddet och det lokala välbefinnandet. Samtidigt tornade mörka orosmoln upp sig på himlen. Tjuvjakten hade ökat de senaste åren, liksom överallt i Afrika. Viktiga arter för turismen och viltskyddet, som noshörningarna, rovkatterna och elefanterna, gick oroväckande bakåt.

Tjugo år senare, i april 2013, återvänder jag till huvudstaden Windhoek. Staden har vuxit kraftigt och har nu 350 000 invånare och många fler moderna byggnader. Standarden på hotell och guesthouses har stigit markant. Befolkningen i landet har ökat ordentligt, men de dryga två miljonerna människor är fortfarande väldigt få för ett land med två gånger Sveriges yta. Mest överraskande för mig är det som hänt inom naturvården och i byarna på landsbygden. Den yngsta nationen i södra Afrika har på bara två decennier lyckats med häpnadsväckande saker för skyddet av sina vilda djur och utvecklingen av sin fattiga befolkning. Delegationer och studiegrupper från grannländer som Kenya och långtbortistanländer som Mongoliet kommer på besök för att lära sig hur man gör. Alla kallar de Namibia för en framgångssaga.

En av de stora framgångarna är att man uppfunnit ett nytt system där byarna bildar ”communal conservancies”, ett slags kommunala naturförvaltningsområden. Vid mitt besök 1993 fanns inget conservancy. Det första föddes fem år senare, 1998. Det var Torra Conservancy långt uppe i nordväst. 1996 hade nya lagar skapats som skulle underlätta det nya konceptet. Idag är de 79 stycken och 42 nya projekteras. I ett conservancy lär sig byarna hur de ska tjäna på att lära sig leva med det vilda och samtidigt få ut mera av djurhållning och jordbruk.

Hotade arter ökar

Tillsammans med eldsjälen Keith Sproule reser jag till Torra Conservancy, eftersom det första området rimligen borde ha den bästa historien att berätta. En nationell organisation med internationella förtecken som haft en mycket viktig roll i utvecklingen, är Världsnaturfonden. Keith Sproule är expert på ekoturism vid WWF Namibia och kommer upp till Torra för att träffa mig. Han är lyrisk över resultaten:

– Torra och turistlodgen Damaraland Camp var det första partnerskapet mellan byborna och privatsektorn inom turismen. Och de har lärt sig leva med de vilda djuren. Den ökande viltstammen har dragit hit turismen, som gett människorna inkomster, borrade brunnar, skolor och sjukvård på en nivå de inte vågade drömma om när Namibia blev självständigt 1990.

Bara i Namibia ökar den svarta noshörningen, men det gäller också kattrovdjur, elefanter och hovdjur. I alla andra länder i Afrika minskar de, en del drastiskt. Inkomsten från resenärerna ökar djurens värde i levande tillstånd. Byarnas positiva inställning till detta stärker därför skyddet automatiskt.

– Conservancies och nationalparker skyddar tillsammans hela 44 procent av Namibias areal, fortsätter Keith Sproule. 33 conservancies gränsar till nationalparker och skapar viktiga viltkorridorer. Visste du att Namibia är det enda land som fraktar sällsynta svarta noshörningar UT ur nationalparkerna för att ge dem bättre skydd i conservancies, alltså i områden som är befolkade?

Turism som gör gott

Inkomsterna från turismen är ett huvudspår för att bevara det vilda. Men för att en fattig by ska förmå dra igång en fungerande ekoturism, krävs samarbeten med organisationer, myndigheter och privata sektorn inom turismen i Namibia. Som i sin tur behöver ansvarsfulla arrangörer i Europa och USA, som marknadsför resorna hit.

En spännande nyhet i år är Jambo Tours samarbete med WWF i en satsning på just Namibias conservancies. Tillsammans har de sökt och fått Sida att medfinansiera med fem miljoner kronor inom sitt program Aktörssamverkan, där projekten sedan ska leva vidare av egen kraft. Ekoturism kan fungera som ett effektivt verktyg i biståndet om en så trovärdig grund lagts som i Namibia. WWF Sverige stödjer projektet moraliskt.

– Vi vill se en positiv kedjereaktion från nord till syd, som börjar vid köksbordet när semesterresan väljs, säger Kent Wallstedt, ägare av Jambo Tours och engagerad för viltskyddet i Afrika. Meningen är att kunden ska få en spännande safariupplevelse. Men vid hemkomsten har hon dessutom påverkat kedjans slutlänk: skyddet av den svarta noshörningen och välståndet i traktens byar. Vi vet att våra resenärer uppskattar att kunna bidra till en bättre värld.

– Regeringen i Namibia stimulerar ”joint ventures” mellan seriösa turistföretag och conservancies, idag finns 42 sådana JV-lodger och campingar, säger landets ambassadör i Sverige, Mr Daniel Smith.

Ett lyft ur fattigdom

Damaraland Camp är en sådan, som jag bor på under två dygn i Torra Conservancy. Lodgen uppfördes 1995 av Wilderness Safaris i kollektivt samarbete med byarna i Torra. Torra har fått överta alltmer av ägandet. Lodgen har fått pris av bland andra National Geographic. Här möter jag det bästa tänkbara exemplet på den potential som kan finnas hos den fattiga lokalbefolkningen, inte minst hos kvinnorna, och på hur conservancy och en seriös ekoturism kan lyfta fram och utveckla den. Exemplet heter Pascolena Florry, kallad Lena. Hon är en lika voluminös som pratglad kvinna som växte upp i en fattig by i Torra men är numera chef för fyra lodger. Vi sitter i lyktors sken på kvällen och förbereder en grillfest.

– Jag var getaherde tills jag var 23, sedan försökte far gifta bort mig, men jag hade hunnit tänka mycket i skuggan under mesquiteträden. Gifta sig var inte min grej, skrattar Lena och strålar över sitt rebelliska val.

– Byn lämnade jag fast jag bara kunde tala khoekhoegowab. Wilderness Safaris tog mig under sina vingar, lärde mig engelska, naturvård, service, ekonomi, allt. Jag var ivrig eftersom jag var ogift, det vill säga inte hade en make som hindrade mig. Efter tio år blev jag chef för Damaraland Camp och idag är jag regionchef.

Jag berörs av hur denna frimodiga bondtjej avverkat en osannolik afrikansk klassresa från utsiktslös fattigdom till direktör. När jag frågar hur byspråket låter ropar hon på en kvinnlig kollega från samma trakt. Länge pratar och skrattar de två lyckliga kvinnorna på smackande, klickande khoekhoegowab, tyst ackompanjerade av fotogenlampornas flackande sken och en nästan full måne över öknen. En magisk, mycket passande kväll för en gripande, personlig framgångssaga.

Socialt ansvar minskar tjuvjakt

Hur fungerar då ett ”conservancy”? Ett centralt förvaltningsråd väljs som verkar för att byborna utbildas för ett hållbart och effektivt nyttjande av jorden, skogen och boskapen. Man får lära sig att definiera olika zoner för olika prioriterade verksamheter. Det handlar om att restaurera ekosystemen och bland annat tillåta de vilda djurstammarna att växa. Både hov- och rovdjur planteras in om så behövs. Byarna får hjälp från jordbruksministeriet och organisationer som Världsnaturfonden (WWF) och Integrerad landsbygdsutveckling & naturvård (IRDNC).

När storviltet kommer tillbaka följer safarituristerna efter. Byråden i många conservancies har låtit seriösa safariföretag bygga lodger, villkorat med lokalt samägande, anställningar och utbildning. Lodgerna köper kött, grönsaker, frukt och mejeriprodukter av traktens bönder.

– Vi har många områden som tillåter jaktsafaris, berättar Jantjies Rhyn, bonde med hundratals getter. Han är erfaren ledamot i byrådet i Torra och precis som Lena Florry jobbar hans son på Damaraland Camp.

– Jaktturisterna betalar stora pengar till oss, men köttet från jakten och vinsterna från lodgerna går tillbaka till byarna, säger Jantjies. Därför har byborna lärt sig fördelarna med att ha storvilt. Även om det ibland förstör grödor eller dödar boskap – ja till och med människor.

Bevis för att konceptet fungerar får jag i sju-åtta conservancies som jag besöker i olika delar av landet. De viktigaste bevisen är att byarna har fått en klart bättre ekonomi, att byborna blivit mer positiva till viltets närvaro, att tjuvjakten nästan försvunnit, och att hotade arter som noshörning och elefant har ökat rejält tack vare detta.

Kortsiktiga värderingar har blivit långsiktiga. Tjuvjaktens tillfälliga vinst lockar inte längre, utan ses nu som ett hot mot byarna. Den bybo som tjuvjagar eller hjälper tjuvjägare utifrån blir en fiende i sin egen by. Idag tar inte många risken att förstöra sin familjs sociala status och bygemenskap genom att förknippas med tjuvjakt. Det sociala ansvaret är, när det fungerar, en långt effektivare kontrollapparat än alla hot om fängelse eller böter.