Minhundar är hjältar i Kambodja

Ur GNM nr 18 (2015). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

Under den stekande solen på minfälten i Kambodja arbetar för närvarande ett 50-tal europeiska minhundar. Deras uppgift är att detektera minor och UXO (amerikanska klusterbomber) så att de kan sprängas bort på ett säkert sätt. Hundarnas effektivitet gör CMACs, Cambodian Mine Action Centers, minhundsorganisation till en ovärderlig tillgång för landet. Dess existens kan vi tacka SIDA och Svenska Försvarsmakten för.

Text: Lotta Silfverbrand Foto: Svenska Försvarsmakten, CMAC & Shutterstock

Konsekvenserna av de miljontals minor som placerades ut i Kambodja under Vietnamkriget och efterföljande inbördeskrig har varit förödande för landets ekonomi, för hälso- och sjukvården, och inte minst för enskilda människor. Befolkningen är medveten om riskerna, men många fattiga har inget annat val än att stanna i minerade områden. Trots att ansenliga arealer minområden röjts och säkrats genom åren uppskattar man att det fortfarande finns mellan fyra och fem miljoner odetonerade minor och UXO i markerna, framförallt på landsbygden i norr, nordost och nordväst. Och fortfarande skördas många liv varje år.

Minröjning är ett mycket tidskrävande, och inte minst mentalt påfrestande arbete. En människa kan klara att säkra ett område på mellan 50 och 70 kvadratmeter per dag. Detta medan en högpresterande minhund klarar mellan 700 och 1000 kvadratmeter på lika lång tid.

– Det är luktsinnet som gör skillnaden. Hundarna går direkt på sprängmedel. En människa som inte kan nosa sig fram måste undersöka varenda liten kapsyl för att försäkra sig om att det inte är något explosivt, säger JK Larsson från Veterinärer utan Gränser som sedan 2001 är veterinärmedicinskt ansvarig för minhundarna.

JK befinner sig i skrivande stund på CMACs huvudträningscenter för minhundar i Kampong Chhnang som är beläget ett tiotal mil norr om huvudstaden Phnom Penh. Via en knagglig Skypelinje berättar han att hans Kambodjanska veterinärkollega ”Doctor Meta” är förnöjd. Detta eftersom vaccin till hundarna anlänt till centret i utsatt tid, vilket inte alltid är fallet.

– Både foder och läkemedel måste importeras, och det är alltid en stökig verksamhet här. Det gäller att komma ihåg att vi befinner oss i ett land som fungerar avsevärt annorlunda än Sverige, och som efter år av krig och utrensning dessutom ligger 30-40 år efter i tiden, säger han.

JK arbetar sedan ett antal år direkt för CMAC. Till en början var han kontrakterad av Svenska försvarsmakten, därefter av NPA (Norsk Folkhjälp) som sedan 2001 är den största aktiva bidragsgivaren till minhundsorganisationen i landet. Det var dock Svenska SIDA som 1995 finansierade uppbyggnaden av organisationen. Det skedde i samarbete med Svenska Försvarsmakten och CMAC.

Uppstarten

Det var försvarsöverveterinär Börje Nilsson som inledningsvis fick förtroendet att bli veterinärmedicinskt ansvarig för projektet. År 1996 åkte han till Kambodja för att organisera och starta upp verksamheten.

Inom svenska hundtjänstenheten resonerade man att inhemska hundar borde vara mest lämpade för att jobba i det varma klimat som råder i Kambodja. Enligt en överenskommelse skulle därför CMAC ha hundar tillgängliga när Börje och hans kollegor anlände till Phnom Penh. Hundarna skulle undersökas, bedömas och burtränas inför resan till Sverige där de skulle mintränas.

– Khmererna är inte lika organiserade som vi svenskar. Det fanns inte en hund på plats när vi kom dit, så vi fick själva ge oss ut på landsbygden för att leta upp lämpliga kandidater. Den första vi fastnade för var en mellanstor hanhund som hette Pruin. Vi hittade honom i en liten by i djungeln. Han verkade stark och stabil och värd att testas. Men familjen ville först inte sälja. De trodde vi skulle äta honom, berättar Börje.

När familjen fått projektet beskrivet för sig ändrade de dock uppfattning. Börje och hans medarbetare fick köpa Pruin, och de lyckades så småningom samla ihop ytterligare elva hundar. I december 1996 flögs alla tolv till Sverige för träning och minhundscertifiering. Några månader senare flögs de tillbaka till Kambodja i sällskap med tolv svenska hundar. Meningen var att de inhemska hundarnas duglighet skulle jämföras med de svenska hundarnas.

– De inhemska hundarna nådde långt, men inte riktigt ända fram. De kunde vara hur bra som helst under ett par dagar, men sedan kunde de tappa fokus. Och hundar som inte går att lita på fullt ut fungerar inte i ett sånt sammanhang. Den slutsats vi drog var att vi måste använda oss av hundar som på ett eller annat sätt var avlade för att göra tjänster åt människor, berättar Börje.

Ett alternativ hade varit att påbörja ett avelsarbete på plats i Kambodja, men eftersom projektet var tidsbegränsat så blev det istället de svenska hundarnas uppgift att stanna kvar för att arbeta och fungera som förebilder och vägledare i projektet.

– Vi trodde de skulle få problem med att acklimatisera sig, men det gick betydligt bättre än väntat. Den hund som anpassade sig allra snabbast var Lisa, en bordercollie som vi inte hade hade särskilt stora förväntningar på i och med hennes kraftiga päls. Det var 55 grader när det var som varmast, men hon klarade det galant, gick in för jobbet till 100 procent, totalt fokuserad på sin uppgift.

Börje var i Kambodja ett tiotal gånger mellan 1996 och 2000. Hans besök syftade till att styra upp organisationen, se över och behandla hundar och att ge stöd till de svenskar som drev projektet på plats.

Bristande kompetens

Ytterligare en viktig fråga för Börje att brottas med var den bristande veterinärmedicinska kompetensen i landet. Kambodjanska veterinärer är utbildade på livsmedelsdjur, som höns, getter och kor, men de kan nästan ingenting om hundar. En inhemsk veterinär skickades därför till Sverige för grundlig utbildning inom hundmedicin. Börje själv stannade i Kambodja för att utbilda de övriga.

– Det tog ett tag innan jag kom fram till att teoretisk undervisning inte gav så mycket. Men Khmererna såg upp till mig och jag insåg efter ett tag att de rent praktiskt gjorde precis som jag gjorde. Tricket var att helt enkelt att demonstrera hur saker och ting skulle gå till, om och om igen. På så vis tog de till sig kunskap bra.

Trots att saker och ting blivit bättre med åren har JK Larsson, som övertog Börjes uppdrag för 15 år sedan, fått brottas med samma problem som Börje.

– Khmererna är tillmötesgående och villiga att lära. Är man bara tillräckligt ödmjuk, och precis som Börje gjorde, lär ut genom att visa på saker och ting i steg för steg kan man göra sig förstådd, säger han.

Engagemang och tålamod ger utdelning, och sedan länge samordnas minhundsorganisationen i huvudsak av Khmererna själva, och det är inhemska veterinärer som håller daglig koll på hundarna.

Värdefulla medarbetare

Hundar har generellt sett låg status i Kambodja. Men man behöver inte känna oro för att minhundarna skulle lida någon nöd. De helt enkelt för värdefulla för att negligeras. Dessutom har CMACs personal utvecklat personliga förhållanden till sina fyrbenta kollegor.

– De här hundarna lever under bättre förhållanden än många människor i det här landet. Att de är välnärda, friska och glada är ju en förutsättning för att de ska kunna och vilja arbeta. Och arbetar gör de, sex dagar i veckan … oförtrutet.

Nationens hjältar

I enlighet med den Buddhistiska kulturen och religionen i Kambodja är det mer eller mindre otänkbart att avliva en hund, eller andra djur för den delen (livsmedelsdjur undantaget). Man anser helt enkelt att naturen ska ha sin gång. Det gäller tyvärr även för sjuka och skadade djur. Således uppstod en en säregen situation när en av de första minhundarna i organisationen var i slutet på sin karriär och det svenska teamet bedömde att den måste avlivas. När beslutet kom till Kambodianernas kännedom väcktes många upprörda känslor och frågor. Men att låta en hund självdö av ålder och krämpor är aldrig ett alternativ för svenska veterinärer. En förfrågan gick därför till de Kambodianska myndigheterna och ärendet var uppe på högsta nivå där självaste premiärministern Hun Sen beviljade avlivningen, förutsatt karlevorna skulle brännas på buddistiskt vis och att askan skulle bevaras på en liten kyrkogård i Kampong Chhnang, avsedd för ”Nationens hjältar”. Där återfinns idag generationer av minhundar som arbetat i Kambodianska nationens tjänst, bland annat bordercollien Lisa.

– Det är med stolthet och sorgmod jag passerar kyrkogården och läser många svenska hundars namn på de små gravstenarna, säger JK.

Rekryterar från Bosnien

CMAC har genom åren rekryterat hundar från bland annat Tyskland, Holland och Sverige. Sedan ett 15-tal år tillbaka rekryteras de dock enbart från NPAs avels- och träningscenter, GTC, Global training Center for Mine Detecting Dogs, i Sarajevo, Bosnien, som etablerades 2001.

– Där börjar man träna hundarna redan vid tre-fyra veckors ålder, med lekträning. De flesta är hyfsat salufärdiga, det vill säga att de är grundtränade, kan gå fot och söka, vid ett års ålder. Detaljträning och certifiering sker på plats i Kambodja, säger JK som uppskattar en fulltränad minhunds värde till omkring en kvarts miljon kronor – inköp, träning, certifiering, foder, veterinär- och läkemedelskostnader inräknat.

Många mellanhänder

En minhundsorganisation är en både kostsam och komplicerad apparat att bedriva, och den är helt och hållet beroende av internationellt bistånd för att överleva. JK berättar att verksamheten har haft motgångar från och till, något han till stor del skyller Kambodjas statsskick för.

– Det är som det är här, precis som i många andra länder i tredje världen. Det är många mellanhänder som ska ha sin del av kakan. När alla i raden av ministar, handläggare och andra mellanhänder fått sitt blir det ofta inte mycket kvar till slutdestinationen, säger han.

Av anledningar som dessa drog NPA in sitt bistånd under några år, mellan 2011 och 2014. Resultatet blev att antalet hundar sedan 2011 minskat från dryga hundratalet till dagens femtiotal.

Framtiden

Hur som helst, motgångar till trots, har minhundsprojektet i Kambodja gett mycket goda resultat. Med hundarnas hjälp har det besvärliga minröjningsarbetet effektiviserats avsevärt. Enligt befintlig statistik från CMAC har man mellan 1992 och 2014 avsökt omkring 570 kvadratkilometer och hittat och förstört 500 000 minor och omkring 2 miljoner UXO, varav en stor del med hjälp av hundar. Arbetet har också blivit betydligt säkrare. Varken Börje eller JK har genom åren hört talas om någon enda olycka där hundar varit inblandade.

– Hundarna tycker att jobbet är roligt. De glömmer inte bort sig, och de slarvar inte. De gör helt enkelt ett fantastiskt jobb, konstaterar JK som nu är på väg att lämna över sitt uppdrag till ett norskt veterinärteam.

Och han ser positivt på hundenhetens framtid.

– Norska veterinärer är lika kompetenta och ambitiösa som vi svenska, så den medicinska delen kommer säkert att fungera. Men norrmännen måste också lyckas minska läckagen av biståndspengar. Tar de bara befälet över logistiken och ser till att verksamheten får norska leveranser av varor och tjänster istället för pengar så tror jag att hundenheten har en säker framtid.

Fakta Klassisk minletning med hund kan göras enligt två olika metoder. Den vanligaste kallas short leach, det vill säga kort koppel. Den innebär att man kartlägger det område som ska röjas i kvadrater på 25 x 25 meter. Sedan lägger man ut ett rep i vinkel mot vindriktningen. Hundföraren går på den redan säkrade sidan och hunden luktar sig fram på den osäkrade. När hunden känner av ett sprängmedel markerar den genom att sätta eller lägga sig ner. Platsen markeras så att sprängmedlet senare kan detoneras säkert. Eftersom minor kan vara tillverkade av olika material tränas dagens minhundar direkt på TNT, alltså själva sprängämnet. Detta för att minimera risken för att de ska förvirras och missa en armerad mina. I Kambodja kan minorna bestå av flera olika typer av sprängämnen. Hundarna tränas för de sprängämnen som är aktuella i det område där de ska vara verksamma. Kraven på utbildning och certifiering av minhundar och förare är mycket höga. Ett arbetande ekipage måste omcertifieras regelbundet, cirka var sjätte månad I takt med att minor elimineras minskar också antalet minoffer i Kambodja. Men många får fortfarande bevittna hur familjemedlemmar blir dödade eller allvarligt skadade på osäkrade minfält. Enligt tillgänglig statistik dödades eller skadades 64 314 kambodjaner av minor och UXO mellan 1979 och 2013. 1996 dödades eller skadades närmare 3 000 personer, mot cirka 730 år 2001. Under 2012 var antalet nere i 186, för att minska till 111 år 2013.