Hopp för förstörda korallrev

Ur GNM nr 16 (2014). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.

Pemuterans konstgjorda korallrev ses som ett av världens mest lyckade och största restaureringsprojekt. Efter att reven förstörts genom överfiskning, bombning och förgiftningar har invånarna använt en teknik med järnrörskonstruktioner som man fäster levande bitar korall på. Ortens engagemang för att bygga upp ekoturismen har varit en förutsättning för framgången. Reven ses som en långsiktig ekonomisk resurs och byn skyddar dem med traditionella regler och straff. Men ett starkt engagemang och tålamod av enskilda personer har varit nödvändigt. Byn vann Equator Initiatives pris 2012.

Text: Annika Olofsdotter Foto: Annika Olofsdotter, Shutterstock

Made Gunaksa, 41 år, sätter sig i skräddarställning på den hårda träbänken i det enkla turistcentret för Biorocks konstgjorda rev. Han jobbar här på Pemuterans strand som korallrevsvakt, undervattensträdgårdsmästare, elektriker och konstruktör.

– Jag ska berätta en historia för dig, säger han. Den börjar när jag var liten och Pemuteran var en av de fattigaste byarna på Bali. Men det fanns gott om fisk i havet och de flesta livnärde sig som fiskare.

Han söker de engelska orden och pratar omsorgsfullt. Hans by Pemuteran, med drygt 8000 invånare, ligger vid havet i nordvästra delen av Bali, med bergen i söder. Nu i mitten av oktober är torrperioden snart över. Här regnar inte lika regelbundet som på resten av den indonesiska ön och ris går inte att odla. Man är hänvisad till växter som klarar ordentlig torka, såsom majs och kasava.

Ute i vattnet rör sig snorklarnas plaströr långsamt fram och tillbaka, en och annan rumpa tittar upp över ytan. Här finns inga underströmmar eller vågor som vid de stora turistområdena på södra Bali, fem timmar härifrån på vindlande vägar över bergen. Made berättar om sin uppväxt i mitten av 1980–talet:

– När jag var 14, gjorde min pappa som många andra. Han bröt koraller, och torkade, malde och sålde dem som byggmaterial. För att tjäna lite extra. Så kunde jag fortsätta i skolan. Jag kände folk som fångade akvariefisk genom att spruta in cyankalium i korallerna. Fisken förgiftades, blev förvirrade och var lätta att fånga. Man kunde ta 5000 fiskar om dagen. Korallerna dog. Andra fiskare sprängde reven med dynamit för att lätt fånga fisken.

Nyanlända

Så kom Agung Prana från Denpasar.

– Han var den förste som köpte mark här och byggde en resort. Han planterade träd. Alla undrade varför? säger Made.

Prana anställde folk från trakten. Efter ett tag drog han in fler investerare och fler resorter byggdes. Där anställdes också folk från byn.

– Jobben var som ett ljus i tillvaron. Folk fick mer att leva på. De fick utbildning på de nya hotellen, säger Made.

Agung Prana har jobbat sen länge inom turistnäringen och har rykte om sig att vara en andlig man med kunnande om västerländska seder. Restaurangen på hans resort Taman Sari ligger vid stranden och där möter jag honom en eftermiddag.

– Vi äter väl lite senare, säger han och bjuder också in till en balinesisk-hinduisk ceremoni i byns största tempel samma kväll.

Det är en speciell dag. Klockan åtta är det total månförmörkelse. Samtidigt är det onsdag, vilket är en helig dag och dessutom oktober, de blommande trädens månad. Dessa tre händelser inträffar samtidigt endast vart hundrade år och runt om på Bali firar man med stora ceremonier vid templen.

– Jag kom till Pemuteran för att jag fick en vision i en dröm. En andlig ledare hjälpte mig att tolka den. Jag förstod att jag måste åka till havet.

I en ny vision såg han ett mynt under vattenytan. Det fanns alltså ett sparat värde i vattnet – korallrevet.

– Jag köpte 80 000 kvadratmeter, land som då inte hade något värde.

Prana bad byns högste ledare att välja ut arbetskraft åt honom. Att de inte hade någon erfarenhet betydde mindre än att de hade rätt attityd.

– Det var ett andligt uppdrag. Sånt här gör man inte om man är affärsman. Men livet går ut på att tjäna med kärlek och hängivenhet. Man känner sig mer tillfreds om man delar med sig, säger han.

Den första bulen

Tillbaka till Made, som har tagit emot några telefonsamtal och pratat med en dykinstruktör.

Han fortsätter:

– Så kom Chris Brown, den första bule, utlänningen till byn. Alla sa hejhej och undrade varför han blev kvar. Här var så torrt och fattigt.

Australiensaren Chris Brown, 55, gav upp sitt jobb som datoringenjör och supportspecialist på IBM när han 1992 vid 32 års ålder fick erbjudande av Agung Prana om att komma till Pemuteran för att starta en dykverksamhet och tillsammans med honom jobba för att utveckla Pemuteran. Chris såg en potential i två rev som fanns kvar och köpte ett stycke mark längs stranden. Med tiden byggde han upp ett dykcenter med rum för boende, Reef Seen. Han bjuder på kaffe under det stora taket vid receptionen som skyddar mot sol och regn.

– Här var tyst, inget hände. Beachen var vacker. Men varje dag såg jag fiskare som förstörde reven, säger han.

Han började prata med dem på sin nybörjarindonesiska Bahasa. Han visade videor på reven, städade stranden och förklarade varför korallerna var livsviktiga för fisket.

– Många förstod inte vad som fanns under ytan och vad de förstörde. Vad var det för vits med att spara resurserna för morgondagen om de svalt idag, frågade de.

Han vill inte tala om för folk vad de måste göra. Det är bättre att visa och förklara och låta folk dra sina egna slutsatser, säger han. Men sådant tar tid. Eller som Made uttrycker det: att lära folk nya sätt att leva på är inte som att äta chili. Det blir inte starkt och smakrikt på en gång.

Gemensamma beslut

Agung Prana ville få invånarna att förstå områdets potential. Han säger att det gäller att finna en konkurrensmässig fördel med området du vill bevara. Sen se vad folk kan tjäna pengar på.

– Turismen kan vara ett effektivt hjälpmedel för att bevara naturen, därför att turister inte åker till platser där naturen är förstörd, säger han.

Brown och Prana fick till en reglering av fisket. Invånarna, som möts i stormöten varje månad, beslutade om en skyddad zon där fiske var förbjuden. Man införde en lokal fiskepolis, som rekryterades från de lokala fiskarna och som hade befogenhet att ta fast dem som inte följde reglerna. En förutsättning för detta var att nationella indonesiska myndigheter erkänner traditionella lokala balinesiska lagar. Också fiskare från andra områden där fiskevatten var förstörda och som använde samma ohållbara metoder vid Pemuteran, kunde motas bort.

De lokala myndigheterna lade till en början inte alltid kraft bakom sina ord. Men när förgiftningen och bombningarna till slut upphörde, tog sig fisken överraskande fort. Fiskynglen klarade sig när giftet var borta, de växte och folk i byn märkte av att de snart fick större fångster.

Ekonomisk kris och El Niño

Asien gick in i en ekonomisk kris 1998 vilket slog hårt mot folk i byn. Krisen gjorde att båtar utifrån återkom till Pemuteran. Vakthållningen kunde inte upprätthållas, när också lokala fiskare tog vad de kunde ur havet för att överleva. Bombningarna för att få upp fångsten ökade. Cyankaliumförgiftningarna fortsatte. El Niños varmare vattentemperatur blekte korallerna som tappade livskraft. Fiskenäringen kollapsade, liksom den miljövänliga turism som hade byggts upp.

Made slår ut med armarna när han sorgset berättar:

– Chris Brown sa till mig: ”Made, varför skulle turisterna komma hit för att se på ingenting?”

Konstgjorda rev

Vid sekelskiftet kom Thomas Goreau, en av utvecklarna av Biorock, till Pemuteran. Tillsammans med stiftelsen Karang Lestari Foundation, där Agung Prana var drivande, installerade han ett 20–tal konstruktioner vid havsbottnen utanför Taman Sari och Reef Seen. Strukturerna var gjorda av järnrör och fungerade som barnkammare för koraller. Samtidigt satte byn allvar bakom reglerna för fisket. Och enligt Chris Brown var inte allt förstört. Det fanns vissa naturliga rev kvar som återhämtade sig, mycket tack vare en enveten skötsel av honom och hans team.

Jag hyr snorkelutrustning från en dykfirma 20 meter från Biorockcentret. Efter några simtag når jag de första konstruktionerna. Här finns plafonder, tunnor, upp- och nedvända korgar, burar, låga flacka kullar och statyer. De första strukturerna som sattes fast vid botten för 14 år sedan är nu nästan helt täckta av koraller. Andra är nyare och har bara ett fåtal. Made och hans kollegor samlar dagligen in levande korallbitar som man hittar på andra platser och binder fast. Det rör sig om bitar som brutits av genom vågor, av fiskars bett eller av oförsiktiga människor, och som skulle dö om de inte togs till vara. Fiskar i palettens alla färger simmar kring.

Här och var slingrar vita elsladdar på bottnen. På en guppande ponton i vattnet är solceller installerade. De förser 40 av konstruktionerna med el. Utanför Agung Pranas resort Taman Sari finns nu över 70 stycken. På andra ställen i bukten finns ytterligare ett trettiotal. Korallerna är av olika sorter och gula, blå, gröna, vita.

– Det är medvetet, berättar senare Komang Astika, chef för Biorockcentret och Mades chef. Vi vill ha en färgstark park, för att locka fler turister som vill se så mycket som möjligt under sin snorklingtur.

Plötsligt simmar jag över ett stort stycke botten, helt täckt av koraller och flera över metern stora flata ljusgröna bordskoraller. Jag slås av att det här är mer storslaget än på många ställen i Malaysia och Thailand där jag snorklat. Det är rester av de naturliga korallfälten som Chris pratade om.

Detta är biorock En barnkammare för koraller – det är Biorock, som uppfanns av professor Wolf Hilbertz och utvecklades tillsammans med Thomas J. Goreau. Stålrör svetsas ihop till olika former och förankras i havsbottnen och förses med några levande koraller. Genom rören leds lågspänningselektricitet som gör att upplösta mineraler i havsvattnet fälls ut på stålrören. Kalciumkarbonaten som gradvis byggs upp kring rören liknar material som bygger naturliga rev. Korallerna växer mellan tre och sex gånger snabbare och blir mer motståndskraftiga mot störningar än naturligt växande koraller. Överlevnaden är högre, också efter perioder av högre vattentemperatur.

Revens mördarsniglar

Både de naturliga och de konstgjorda reven behöver omvårdnad för att frodas. I Mades uppgifter på Biorockcentret ingår förutom att bygga konstruktioner och att se till att elektriciteten till konstruktionerna fungerar, också att vara reefgardener – revträdgårdsmästare. Ordet myntades av en journalist som tidigt såg Chris Browns arbete med reven och liknade det vid en trädgårdsmästares handlag. Avbrutna koraller sätts fast igen. Alger skrubbas bort. Ohyra måste hållas i schack för att förhindra att korallerna dör. För revets del betyder det att en liten snigel, Drupella, måste väck. Under deras högsäsong kan trädgårdsarbetarna plocka upp till 600 om dagen. Ett annat hot är den vackra sjöstjärnan Törnekronan – Crown of thorn, som livnär sig på att suga näring ur korallerna som dör.

Värsta straffet – ingen kremering

I FN:s utvärdering sägs att Pemuteran är ett av världens största och mest lyckade revrestaureringsprojekt. Universitet skickar hit studenter för studier.

– Tekniken var prövad på andra platser tidigare och det var inget fel på den. Det var den mänskliga faktorn som felade, säger Agung Prana.

Framgången bygger på att samhället backat upp en miljövänlig turistsatsning, som i Pemuterans fall grundas på en miljövårdsetik rotad i hinduiska traditioner.

En lokal sedvänja för att straffa lagöverträdare har tillämpats för otillåtet fiske.

Made är också revvakt sedan 15 år och förklarar:

– Första gången vi kommer på någon med otillåtet fiske pratar vi och förklarar.

Andra gången förklarar vi igen men beslagtar också fiskeutrustningen.

Tredje gången de blir fast, tvingas tjuvfiskaren ta med 25 kilo ris till nästa bymöte.

– De möts av 400 arga personer. Det känns som ett slag inombords, säger Made och slår en knytnäve hårt mot bröstet. Det är otroligt effektivt, mycket bättre än om polisen tar dem.

– Men vad händer om fiskaren inte kommer till mötet? undrar jag.

– Då tar vi hans båt och nät. Vi vet oftast var de bor.

Han säger att straffet för en fjärde överträdelse är utfrysning. Man får ingen hjälp och får inte kremeras i byn efter sin död.

Liknande tillvägagångssätt gäller andra brott mot gemensamt uppsatta regler, som exempelvis byggregler. Invånarna vill själva ha inflytande över vilken sorts turistort som Pemuteran ska utvecklas till. Komang Astika, chefen på Biorockcentret, tar närliggande Lovina som exempel.

– Byn blev allt populärare och många stora hotell byggdes. Områdets karaktär ändrades, förstördes. Folk som investerat i gästhem och resorter tvingades sänka priserna för att få rummen uthyrda.

Därför finns regler i Pemuteran som säger att man inte får bebygga mer än 40 procent av sin mark. Resten ska vara trädgård. Minimipriser för uthyrning av rum är ett annat exempel.

– När sen ett gästhem dumpade priset på rum, beslutade vi på ett bymöte att prata med ägaren. Det räckte. Samma sak med en hotellägare som började bygga ett alltför stort hotell. Men där hjälpte det inte att bara prata. Nu får vi sätta in mer kraft bakom våra krav, säger han.

Vem betalar?

Biorockteknologin är billig, men beroende av medel för att kunna fortsätta att växa. Finansiering har hittills skett genom frivilliga donationer från hotell och dykföretag. Någon obligatorisk beskattning finns inte. Det är något som Chris Brown efterfrågar.

– En del är rädda att turisterna skulle ta illa upp och sluta komma om de ska betala en liten summa till skötseln av reven, men jag har aldrig mött den attityden. Som det nu är etableras en del nya dykcenter och hotell men alla vill inte bidra till underhållet, trots att deras verksamhet är beroende av livskraftiga rev.

Agung Prana är inne på samma linje. Han hoppas att en obligatorisk skatt ska börja gälla redan i vinter.

Positiv utveckling

De senaste 14 åren har reven värnats. Made och hans vaktkollegor behöver sällan gå ut för att ta fast illegala fiskare. Dykturismen ökar ju hälsosammare reven blir. Enligt en undersökning som FN hänvisar till, kommer 40 procent av turisterna till byn just på grund av revrestaureringen. Men även andra attraktioner finns. Chris Brown byggde bland annat en Tempelträdgård på 30 meters djup för att öka antalet dykplatser och därmed minska påverkan på naturliga rev. I maj invigdes också Gudarnas trädgård där Brown sänkt manshöga statyer av hinduiska gudar till botten.

Nya entreprenörer

Huvudgatan som följer stranden cirka 200 meter högre upp, låg för sex år sedan öde. Nu finns här restauranger, resorter, homestays, supermarkets och små affärer som samsas med obebyggda tomter. Bilar och motorcyklar viner förbi. Majoriteten av familjerna i byn har minst en medlem som jobbar inom turistsektorn. Föräldrar tycker över lag att utbildning är viktigt och numera finns ett gymnasium i byn. Det går inte längre att få tag i lokala byggnadsarbetare. Pemuteran har blivit en inflyttningsort dit folk söker sig för att få jobb.

– Folk ser att deras grannar vågar investera i en bungalow som de hyr ut. De ser att det går bra. De vågar själva, säger Bernard Hubepohl från Nederländerna som byggt upp och underhåller Pemuterans hemsida där historia, aktiviteter och logi presenteras.

Han kom till Pemuteran för sex år sedan när han luffade i Sydostasien med familjen. De köpte ett hus av Agung Prana vid vattnet, för att själva bo i på semestern och för att hyra ut. Nu bygger han ett tiotal hus i byn Sumberkima väster om Pemuteran. Priserna på strandtomter har redan blivit så höga i Pemuteran att han inte har råd att köpa mark där. Tanken är att han snart ska börja arbeta tillsammans med invånarna i Sumberkima för att restaurera reven utifrån erfarenheterna i Pemuteran.

– Men vi måste utgå från denna by och folks sedvänjor här. Jag vill gärna arbeta för byn där jag bor och ge något till den. Det goda man gör kommer tillbaka till en själv förr eller senare, säger han.

Adoptera en korall Ditt namn skapas i ståltråd och sätts fast tillsammans med en levande korall på en konstruktion. Du får en bild per mail när den är fastsatt och en bild efter ett år som visar hur den växt. Pengarna, 400 000 idr, eller cirka 260 kr, används för att finansiera fler konstruktioner. Gå in på biorockbali.webs.com eller mejla biorockpemuteranbali@yahoo.com