top of page

Extremadura – där gamar och örnar härskar

15 dec. 2014
6 min läsning

Ur GNM nr 16 (2014). Artikeln publicerades i pappersutgåvan och återges här i sin ursprungliga form. Uppgifter och siffror gäller när den skrevs.


Till och med namnet är förtrollande. Bara smaka på det. Extremadura. Korkekarnas och Ferdinands rike. Spridda bergsmassiv, böljande kullar och vidsträckta stäpper. Grågamarnas och de spanska kejsarörnarnas förlovade land.


Text & Foto: Johannes Rydström


Möte med eldsjälar


Väl framme vid vårt boende i den lilla sömniga, pittoreska byn Herreruela möter vi upp med de lokala entusiasterna Helios Dalmau och José Gordillo. De är båda passionerade ornitologer och fotografer och mycket måna om att bevara Extremaduras vackra och säregna naturarv. Tillsammans driver de Photo-raptors, ett lokalt företag som hyr ut en rad olika fotogömslen i den lilla bergskedjan Sierra de San Pedro i västra Extremadura, alldeles nära gränsen till Portugal. Varje gömsle har sin specialitet och som besökare kan man få närkontakt med allt från gamar, kronhjortar och spanska kejsarörnar, till blåtrastar och stjärtmesar. Huvudfokus för den resa jag och min gode vän Jan-Michael Breider gjorde i november 2013 var rovfågelfotografering. Helios och José stödutfodrar örnar och gamar vid sina fotogömslen, en mycket viktig del i det bevarandearbete som har rönt stora framgångar.


– Mañana, el águila imperial ibérica, förkunnar Helios stolt medan vi mumsar på våra bocadillos de jamón.


Vi kan inte annat än att gotta oss åt tanken på att vi förhoppningsvis ska få uppleva, och fotografera, den mytomspunna spanska kejsarörnen kommande dag. Först dock tid för lite välförtjänt sömn.


På besök hos den spanska kejsaren


Trots att vi befinner oss i Spanien är vi glada över att vi tog på såväl långbyxor som fleecetröja och mössa. Det är kyligt på lite höjd i Extremadura i november. Vi går försiktigt i mörkret uppför sluttningen. Pannlamporna sitter på. När man ska fotografera skygga rovfåglar från gömsle är det viktigt att man är på plats innan det blir ljust. Annars kan en örn börja ana oråd och då kanske man blir sittande lottlös hela dagen.


– Jag knyter fast bytet som vi ska locka örnarna med i träden där borta, säger Helios och pekar mot två små knotiga, buskliknande träd som klamrar sig fast vid klipphällen.


– Det viktiga är att inte lägga köttet på marken. Gör man det får örnarna inte ha det ifred. Då kommer gamarna och tar allt, berättar Helios och skakar på huvudet.


Det är tydligt att han talar utifrån erfarenhet. Han förklarar att gamarna är klumpigare än örnarna, och att deras fötter och klor är betydligt sämre lämpade än örnars för att balansera på mindre grenar. Givetvis ska gamarna också få sitt, men de blir utfodrade på en annan plats längre ned i dalen.


Innan Jan-Michael och jag kryper in i var sin liten gömslekoja, och Helios beger sig tillbaka nedför sluttningen till bilen, börjar himlen skifta mot rosa och vi kan skönja dimslöjorna nere i dalgången. Väl på plats inne i gömslet blir det snabbt väldigt påtagligt hur litet det är, inget för den som lider av klaustrofobi. Det finns en liten bänk att sitta på, och har man stativ till sin kamera kan man vara redo hela tiden. Gömslena är försedda med tunt spegelglas, liknande det man ibland kan se vid förhör i polisfilmer. Det gör att man kan fotografera inifrån gömslet utan att det är någon större risk att man skrämmer örnarna, då de helt enkelt inte ser in.


När gryningen har slagit till på allvar landar helt plötsligt en spansk kejsarörn i ett av träden utanför gömslet, siluetten avtecknar sig mot den nu persikofärgade himlen.


– Wow, så galet häftigt, hör jag mig själv viska, och det känns som om tiden har stannat.


Sen kommer ytterligare en örn inglidandes och landar närmre. Den andra örnen är en gammal fågel, bedövande vackert tecknad med sitt ljust guldgula nackdock och sina vita skulderfjädrar i kontrast mot den i övrigt nästan svarta fjäderdräkten. Örnen flyger fram till bytet och landar på bara 20 meters avstånd. Kameran smattrar. Jag måste nypa mig själv för att förvissa mig om att det här verkligen händer, att jag får uppleva denna närkontakt med en av de vackraste örnarna i världen.


Extremadura – där gamar och örnar härskar

Krasch hos Extremaduras stora kroknäbbar


Extremadura hyser idag världens kanske starkaste populationer av grågam, spansk kejsarörn och gåsgam. Så har det inte alltid varit.


Spansk kejsarörn är endemisk för Spanien och Portugal, det vill säga den förekommer inte någon annanstans i världen än på Iberiska halvön. En så stor fågelart med ett så pass begränsat utbredningsområde är givetvis alltid extra sårbar. På 1960-talet fanns det bara 30 par spansk kejsarörn kvar, och arten balanserade farligt nära utrotningens brant. Det var en lång rad samverkande faktorer som under flera decennier hade bidragit till den kraftiga minskningen av arten. Många spanska kejsarörnar föll offer för förgiftning, såväl oavsiktlig som avsiktlig sådan, och ett betydande antal blev elektrifierade då de landade på oisolerade kraftledningsstolpar. Häckningsframgången var dessutom ofta väldigt dålig på grund av störningar invid boplatser och födobrist. Födobristen berodde till stor del på att både spanska och portugisiska kaninpopulationer drabbades av kaningulsot. Men den var även en följd av att markägare ändrade sina skötselplaner för att gynna större vilt som hjortar och vildsvin – istället för kaniner och hönsfåglar vilka är den spanska kejsarörnens basföda.


Grågamen har, i rak motsats till den spanska kejsarörnen, ett enormt utbredningsområde. Arten förekommer från Iberiska halvön i ett bälte ända bort till Mongoliet och Sydkorea. På många håll rör det sig dock om en fläckvis utbredning och arten är i de allra flesta områden väldigt sparsam. I Europa är arten ytterst fåtalig, förutom just i vissa delar av Spanien, och i Extremadura i synnerhet. År 1984 fanns det dock bara kvar 290 par av grågamen i Spanien.


En av de starkaste orsakerna till grågamarnas kraftiga tillbakagång var direkt dödlighet orsakad av människor, många gånger avsiktligen. Det kunde handla om allt från förgiftat kött, för att bli kvitt rovdjur i allmänhet, till att gamar blev skjutna och att bon med ungar blev förstörda. En annan kraftigt bidragande orsak till den minskande populationen av grågam var försämrad födotillgång. Detta berodde till stor del på EU-regler kring hanteringen av döda djur.


Extremadura – där gamar och örnar härskar

Bevarandeinsatser blir framgångssaga


I elfte timmen, för att vända den nattsvarta trenden för den spanska kejsarörnen, sattes omfattande bevarandeinsatser in, såväl på det nationella planet som regionalt och lokalt. Med hjälp av både myndighetssatsningar och ideella krafter har en lång rad aktioner lett till stora framgångar. Ett stort antal nya områden har fått skydd, antingen genom nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning, och i dagsläget finns 70 procent av världspopulationen av spansk kejsarörn i områden som åtnjuter någon form av skydd. Under perioden 1991–1999 modifierades hela 14370 kraftledningsstolpar, vilket avsevärt har minskat antalet incidenter där spanska kejsarörnar blir elektrifierade. Långsiktiga satsningar på stödutfodring, för att garantera tillräcklig födotillgång, och för att minska risken för att örnarna får i sig förgiftat kött, har haft stor genomslagskraft såväl för de vuxna örnarna som för häckningsframgången. Även övervakning av kända bon har gjort att antalet lyckade häckningar och antalet flygfärdiga ungar har ökat stadigt år efter år. Återhämtningen tog fart på allvar under 1980-talet och idag uppgår antalet par av spansk kejsarörn till 324, en ökning på i runda slängar 1000 procent sedan bottenåren på 1960-talet!


Grågamens framgångssaga i Spanien har i många avseenden varit precis lika spektakulär som den spanska kejsarörnens. En stor roll i detta har EU:s fågeldirektiv spelat. Ett samarbete mellan EU, spanska myndigheter och naturvårdare har i stor utsträckning lyckats stävja problemet med förgiftat kött. För några år sedan beviljade EU även undantag från de strikta regler kring hantering av döda djur som tidigare införts. Det är nu återigen tillåtet med utfodringsplatser för gamar och örnar. Detta har lett till att populationen har kunnat öka ytterligare då födotillgången inte längre är ett problem i alls samma utsträckning. Tack vare dessa bevarandeinsatser uppgår idag den spanska populationen av grågam till 1845 par, i runda slängar 97 procent av den europeiska populationen av arten.


Alla dessa omfattande bevarandeåtgärder har i stor utsträckning även gynnat gåsgamen, en art som dock aldrig varit nere på de låga nivåer som grågam har upplevt. Det finns stabila populationer av gåsgam även på andra håll inom det stora utbredningsområdet, som sträcker sig från Spanien bort till västra Himalaya. Arten är dock sparsam i många områden och ökningen av gåsgam i Spanien har lett till att landet kan stoltsera med den tätaste populationen i världen av arten. Mellan 1979 och 2008 ökade antalet gåsgamar i Spanien från strax över 3000 par till över 25000 par, vilket motsvarar över 90 procent av hela den europeiska populationen.


Extremadura – där gamar och örnar härskar

Orosmoln på himlen


Det finns idag tyvärr ett orosmoln på himlen för de spanska gamarna. Diclofenac, det läkemedel som slog ut nästan hela den sydasiatiska gampopulationen då det användes för veterinärbruk, har förbluffande nog blivit godkänt för sådant bruk i ett antal EU-länder. Däribland Spanien. Trots att det nu är helt förbjudet i Indien, Nepal och flera andra länder i södra Asien. Än så länge har detta inte hunnit få några negativa effekter på den spanska gampopulationen. Men låt oss hålla tummarna för att diclofenac för veterinärbruk stoppas även i Europa så fort som möjligt, så att tragedin från Sydasien inte upprepar sig i Spanien, och gamarnas fantastiska framgångssaga där går om intet.


Praktiskt För att ta sig till Extremadura flyger man lämpligen till antingen Madrid eller Lissabon. Vi flög till Lissabon och hyrde bil där, vilket fungerade hur smidigt som helst. Inga gränskontroller och fantastiskt bra vägstandard hela vägen till boendet. Vi bodde på Hotel Rural Sierra de San Pedro i den lilla byn Herreruela i västra Extremadura. Ett mycket prisvärt, bra beläget och fräscht boende med en väldigt trevlig personal. Personalens engelskkunskaper är dock bristfälliga så det underlättar ifall man kan lite spanska.

Kommentarer

Betygsatt till 0 av 5 stjärnor.
Inga omdömen ännu

Lägg till ett betyg
bottom of page