Inspiration: Människan & Naturen - genom historien

Ständiga följeslagare som inte alltid är så snälla mot varandra. Under 10 000-tals år har människan verkat för en bättre miljö, utan att nå ända fram. Så vad har stenålders-människor, Linnés lärjungar och nordamerikanska grizzlybjörnar gemensamt? Good News Magazine berättar miljöbevarandets historia.

Allt vi gör är kopplat till naturen. Maten vi äter, kläderna vi bär, sakerna vi omger oss med, medicinerna vi behöver för att överleva, våra egna kroppar. Allt är en del av naturen. På många sätt är det lätt att se, på andra mer abstrakt. Naturen har alltid varit en självklar del av det mänskliga livet, det som ändrats är hur medvetna vi är om naturens inverkan på oss och vår inverkan på naturen.

För naturen är också beroende av oss. Nya arter har uppkommit genom en till synes enkel handling så som att en grupp människor gått iland på en ny plats och frön från blommor som fastnat i kläderna har slagit rot och spridit sig. I andra fall har vi medvetet tagit fram nya arter eller ändrat det tidigare kretsloppet genom att odla en viss växt. Vi lever i en värld som både i nutid och framtid kraftigt påverkas av våra handlingar, på gott och ont. Evolution är en del av livet och ibland är det svårt att se var den naturliga gränsen går. I andra fall är gränsen tydlig – men vi står ändå flera steg in på fel sida. Samtidigt får man inte glömma bort att naturen själv är komplex och att vår påverkan på miljön är minst lika komplicerad. Men det betyder inte att vi inte kan göra skillnad – snarare det motsatta. Historien visar att en relativt liten grupp människor på egen hand kan förändra världen. Det som behövs är mod, handlingskraft och turen att vara på rätt plats när det behövs.

Romantiserad bild av stenåldern

Så hur hamnade vi egentligen där vi är i dag? Det är inte helt ovanligt att stöta på ett slags romantiserad bild av hur människan levde riktigt långt tillbaka i tiden. Att vi alltid var i samklang med naturen och om den moderna människan bara gick ”tillbaka till stenåldern” skulle allt ordna sig eller i alla fall bli bättre. Det är helt enkelt inte sant. Under jägarstenåldern var människan nomader i bemärkelsen att man inte hade en fast boplats. Däremot hade man många tillfälliga bosättningar. Man hittade en resursrik plats där man slog sig ner för en tid, hur länge berodde på faktorer som vädret och tillgång till mat. Man fiskade, jagade och plockade matväxter. Det kan låta relativt idylliskt ur miljösynpunkt, men riktigt så enkelt är det inte. Stenåldersfamiljerna gjorde helt enkelt slut på alla kända naturresurser innan man drog vidare och brydde sig inte alls om i vilket skick man lämnade det ekosystem man just länsat.

Skulle vi börja leva på samma sätt i dag skulle enbart vårt blotta antal snabbt slå ut stora delar av vår egen närmiljö. Och hade vi aldrig blivit bofasta utan fortsatt leva på samma sätt hade befolkningen heller aldrig växt i takt med bättre mat, bättre skydd och tryggare livsvillkor. Det innebär rent krasst att över sex miljarder människor inte skulle finnas. En omöjlig tanke.

Vem kan äga luften vi andas?

Men på samma sätt som att leva av naturen inte behöver betyda att man lever i samklang med den, gäller inte heller det motsatta. Det finns många exempel på såväl individer som hela folkgrupper som på ett självklart sätt tagit vara på vad naturen har att erbjuda utan att för den skull förstöra den.

Även den som medvetet tar ett felaktigt beslut, som att exempelvis gräva ner farliga gifter i naturen, gör det i något slags hopp om det bästa.

I nordöstra Nordamerikas vildmark levde under årtusenden lenaperna, vars vidsträckta territorier var uppdelade bland stammens olika klaner. Varje klan såg dock sina områden som en gemensam tillgång och inte som egendom – för vem kan äga marken vi går på eller luften vi andas? När de europeiska nybyggarna började anlända under 1600-talet var klanerna till stor del bofasta. Man flyttade till olika boplatser beroende på årstid, viket bland annat var ett sätt att se till att jorden fick en chans att återhämta sig. För varje jaktbyte bads en bön som tack för att djuret gett sitt liv så att lenaperna kunde leva och för varje träd som höggs ner planterades ett nytt, som ett sätt att behålla balansen med naturen. Sedvänjan handlade till stor del om religiös övertygelse, men också om stor respekt för miljön.

Girighet ledde till undergång

Tyvärr är lenaperna också ett exempel på hur misstag kan få konsekvenser som ingen kunde förutse. När de holländska nybyggarna började anlända till området ökade efterfrågan på pälsar dramatiskt, och lenaperna var en av flera stammar som snabbt drogs in i den kraftigt växande pälshandeln. Pälsar blev värdefulla bytesvaror och ett av de pålitligaste sätten att få tillgång till saker som stammarna antingen hade svårt att få tag på eller inte kunde tillverka själva; som järnföremål, vissa livsmedel, gevär och de ökända glaspärlorna – som snarare är en symbol för diverse krimskrams.

Paradoxalt nog var det stammens effektiva jaktmetoder som ledde till katastrof. De kunskaper som tidigare varit en förutsättning för att överleva blev nu början på undergången. Jakten decimerade områdets stora bäverbestånd så dramatiskt att såväl lenaperna som de holländska bosättarna plötsligt fick svälta. De redan försvagade lenaperna drabbades också av flera epidemier av för dem tidigare okända sjukdomar som röda hund och mässling, vilket ledde till ett stort antal dödsoffer.

När den irokesiske arvfienden sedan allierade sig med de nyanlända engelska nybyggarna blev lenaperna mycket sårbara. Stegvis tvingades stammen iväg från sina egna jaktmarker och bosättningar och fördrevs västerut över slätterna. Resan slutade tillfälligtvis i Ohio, innan den kvarvarande befolkningen på 1860-talet förvisades till reservat i Oklahoma. Naturligtvis var det många faktorer som ledde till överexploateringen, men det är svårt att inte undra vad som hänt om de europeiska invandrarna tagit till sig ursprungsbefolkningens sedvänjor i stället för (delvis) tvärtom.

Kunskap viktigast av allt

Så varför lyssnar vi inte när vi får det rätta? Svaret är makt, pengar, kunskap och kommunikation. Och den ständiga rädslan för det främmande. Människor med makt har alltid haft mycket att förlora och historien visar med deprimerande tydlighet vilka extrema åtgärder vi är beredda att ta till för att behålla en maktposition. Rätt person på rätt plats kan göra otroligt stor skillnad, men så länge det rätta beslutet även innebär minskad personlig makt är det färre än man skulle önska som ändå osjälviskt tagit det bästa beslutet. På samma sätt är det svårt för någon utan egentlig makt att göra skillnad. Om ingen lyssnar hjälper det inte hur bra din lösning än är.

Ofta hänger makt dessutom ihop med insamlandet av rikedomar och då krävs det styrka och mod för att ändå ta ett steg tillbaka och inse att ens förhållningssätt inte fungerar. Ytterst handlar det dock nästan alltid om kunskap – eller snarare okunskap. Även den som medvetet tar ett felaktigt beslut, som att exempelvis gräva ner farliga gifter i naturen, gör det i något slags hopp om det bästa. Om man verkligen visste fullt ut vad det innebär skulle de allra flesta handla annorlunda. Får vi åtminstone hoppas.

Ur miljöhistorisk synpunkt är det exempelvis lätt att fördöma den kraftiga ökningen av koldioxid-utsläpp i samband med den industriella revolutionen – men det som gav upphov till utsläppen räddade å andra sidan i förlängningen hundra-tusentals barn från att svälta ihjäl.

Tänk dig att man grävde ner en tunna gift, blinkade och sedan plötsligt stod i en öken. Då skulle de yttersta konsekvenserna bli väldigt konkreta, inte handla om en abstrakt framtid som många inte riktigt kan ta in. Även när vi fått det rätt har det olyckligtvis ändå nästan alltid blivit fråga om punktinsatser. Ofta har orsaken varit bristande kommunikation. En svensk bonde på 1600-talet hade ingen chans att få reda på att en afrikansk farmare precis löst det problem han kämpade med, eller tvärtom. Det är först med de moderna kommunikationsmöjligheterna som vi faktiskt har en chans att omedelbart lära av varandra.

Finns det inte är det svårt att skydda

När det gäller vår påverkan på naturen är det också viktigt att skilja på handlingar där vi som människor helt enkelt inte visste bättre och där vi utan hänsyn tog fel beslut utan att bry oss om konsekvenserna. Ur miljöhistorisk synpunkt är det exempelvis lätt att fördöma den kraftiga ökningen av koldioxid-utsläpp i samband med den industriella revolutionen – men det som gav upphov till utsläppen räddade å andra sidan i förlängningen hundra-tusentals barn från att svälta ihjäl. Däremot finns det knappast några ursäkter för de skjutglada nybyggare som i järnvägens barndom red fram över prärien på vagnarnas tak och sköt ner tiotusentals bufflar bara för att de kunde. På några årtionden decimerade slakten Nordamerikas gigantiska buffelhjordar från runt 60 miljoner djur till några tusen exemplar.

För att kunna bevara något behöver man först känna till att det existerar. Det var först med ökad artkännedom och ökad förståelse för hur olika ekosystem hänger ihop som det blev möjligt att förstå att exempelvis för hårt fiske innebär att en viss sort faktiskt dör ut, inte att den enbart flyttar någon annanstans. Om man själv aldrig har varit längre än några mil hemifrån är det inte lätt att förstå att anledningen till att flyttfåglarna stadigt blir färre är att man samlar in alldeles för många fågelägg tusentals mil bort.

Foto: Adobe Stock

Långt in på 1800-talet trodde dessutom både kristna, muslimer och judar lite förenklat att Gud skapat ett visst bestämt antal arter och att dessa fanns på jorden nästan oavsett vad människan hittade på. Det var först några årtionden efter att Charles Darwins (1809-1882) teorier om det naturliga urvalet börjat spridas, i och med publiceringen av Om arternas uppkomst (1859), som de flesta började förstå hur vår natur växt fram – och i förlängningen vilket ansvar vi har för den.

Internationell kunskapsbas lade grunden

Men århundradena före Darwin fanns det en grupp män som på många sätt lade grunden till den nya förståelsen för naturen och hur den fungerar. Tillsammans skapade de en internationell kunskapsbas bestående av alla arter de kunde komma över. De katalogiserade bland annat däggdjur, fiskar, växter, lavar, svampar och träd och besökte otaliga områden över hela världen.

Själva insamlingsarbetet var långt ifrån ofarligt och allt annat än enkelt, men resultatet blev en helt ny syn på naturen och hur vi på bästa sätt ska bevara den. Ett viktigt steg för att ge en art erkännande är att ge den ett namn och just det var något av Carl Linnaeus, bättre känd under sitt tagna namn Carl von Linné (1707-1778), specialitet. Han var inte den första att samla in arter och döpa dem, men han var den första att göra det med ett så heltäckande system och med en sådan genomslagskraft.

Nästan lika viktiga som den store botanikern, zoologen och biologen var några av de unga män han själv kallade för lärjungar eller apostlar – de som reste på strapatsrika expeditioner jorden runt för att samla in och dokumentera världens alla arter, eller så nära de kunde komma.

Linnés lärjungar riskerade allt

Den förste av Linnés lärjungar var den jämn-gamle Christoffer Tärnström (1711-1746). Han avseglade 1746 mot Kina med Ostindiska kompaniets handelsfartyg Calmar, där han mönstrat på som skeppspräst. Hans uppdrag från Linné var att ta med sig en mängd specificerade arter hem igen, däribland en tebuske. Den begåvade men blyge Tärnström blev även den förste av Linnés lär-jungar att offra livet i jakten på kunskap. Han nådde aldrig Kina utan avled i feber på ön Pula Candor utanför nuvarande Vietnams kust i december samma år.

Näste man iväg var Pehr Kalm (1716-1779) och han hade betydligt bättre tur. Kalm träffade Linné i 20-årsåldern på Uppsala universitet och blev snabbt en stor beundrare. Han skickades omgående på botaniska expeditioner till Västergötland och Bohuslän, vilka han dokumenterade i Pehr Kalms Wästgötska och Bohuslänska Resa (1746). Redan året före publiceringen invaldes han i den nybildade Vetenskapsakademien och året efter blev han professor i naturalhistoria i Åbo, samt prästvigdes.

Kalm blev dock inte kvar i Åbo någon längre period, efter endast några månader skickade Linné honom på en expedition till Nordamerika där han 1748-1751 samlade in, systematiserade och skickade hem en stor mängd växter. Resan var dock inte bara till vetenskapens främjande, dess uttalade syfte var i första hand att skaffa kunskap om ekonomiskt viktiga växter. Även på det personliga planet gjorde Kalm en vinst när han 1750 gifte sig med Anna Margareta Sjöman under en vistelse i Philadelphia.

Förutom sin hustru förde Kalm hem kunskap nog att fylla sju band med vetenskapliga resultat och reflektioner från resan. Tre band publicerades, som En resa til norra America, band… (1753-1761), men utgivningen stoppades vid Kalms död. Manuskripten till de övriga fyra banden fördes till akademibiblioteket i Åbo, där de förstördes vid den stora branden 1827. Men även om mycket av hans arbete gått förlorat lever Kalms namn vidare i det växtsläkte som Linné själv uppkallade efter honom. Kalmia är ett växtsläkte med åtta arter i familjen ljungväxter och förekommer i vilt tillstånd endast i Nordamerika. I Norden odlas flera arter som trädgårdsväxter, liksom många av de övriga växter Kalm förde hit över Atlanten.

Forskning med livet som insats

Hur okänsligt det än kan låta var det även ur forskningssynpunkt tur att Kalm tog sig hem välbehållen, frågan är nämligen om Linné annars skulle ha vågat att fortsätta skicka ut sina unga medarbetare. Åren efter Kalms hemkomst dog nämligen ytterligare tre av Linnés lärjungar i samband med sina resor.

Fredric Hasselquist (1722-1752) var på hemväg efter en tre år lång expedition till bland annat Palestina, när han dog i tuberkulos utanför Smyrna i Turkiet. Han hade under några hektiska veckor i Palestina samlat in över 600 växter samt sällsynta insekter och stenar. Linné utgav senare Iter Palestinum eller Resa till det heliga landet i Hasselquists namn. Olof Torén (1718-1753) fick faktiskt hem både sig själv och sina omfattande samlingar från expeditionen i Surat och Kanton, men var dödsjuk vid hemkomsten och avled kort efteråt. För Pehr Löfling (1729-1756) slutade resan i Venezuela efter två års arbete, vilket bland annat resulterade i en halvfärdig flora. Även Löflings arbeten publicerades postumt av Linné.

Ytterligare fyra av Linnés lärjungar dog under expeditionerna, flera av dem innan de ens nådde sin tänkta destination. Det säger en hel del om hur strapatsrika och farliga de omfattande resorna faktiskt var.

Tebusken nådde aldrig Sverige

Några av dem som kom hem igen var däremot Pehr Osbeck (1723-1805) och Daniel Solander (1733-1782). Även Osbeck var prästvigd, något som är en gemensam nämnare hos många av lärjungarna och visar på den öppenhet som ändå fanns inom kyrkan, trots den heta debatt som pågick om vetenskap kontra religion. Under åren 1750-1753 reste han med Ostindiska kompaniets fartyg Prins Carl, även han som skeppspräst. Resan gick bland annat till Guangzhou i södra Kina och till Java, och Osbeck förde med sig över 900 nyupptäckta arter hem. Som en present hade han även fått med sig en tebuske, något som Linné försökt få tag på sedan den allra första expeditionen. Men även denna gång blev han utan. När fartyget vid avfärden från Kina sköt salut föll busken överbord och försvann i havet. Osbeck invaldes vid hemkomsten i Vetenskapsakademien, vilken under några årtionden närmast blev en intern klubb för Linnés lärjungar. Liksom sina kollegor fick han även en växtsläkt uppkallad efter sig: Osbeckia.

Daniel Solander kom till Uppsala som 17-åring och blev en av Linnés främsta lärjungar. Efter botaniska resor i Sverige sändes han 1759 till England, där han efter några år deltog i James Cooks världsomsegling med HMB Endeavour. Solander blev därmed den förste svensk att sätta sin fot i Australien. Hans arbete gav även namn åt havsviken Botany Bay strax utanför Sidney, eftersom han där hittade en stor mängd botaniska fynd. Solander blev efter återkomsten kvar i England, där han verkade som konservator på British Museum och 1764 invaldes i Royal Society. Han räknas som en av Englands främsta naturhistoriska auktoriteter och har fått platser uppkallade efter sig över hela världen.

Naturen storslagenhet gav skydd

Trots det omfattande arbetet från bland annat Linnés lärjungar dröjde det till slutet av 1800-talet innan tanken att bevara den biologiska mångfalden fick global genomslagskraft. Och vad man först kämpade för var det här: En grizzlybjörn lufsar sakta fram på den gulfärgade berggrunden med ett praktfullt vattenfall i bakgrunden och en mängd färgglada fåglar flyger på låg höjd över en aktiv gejser. En fascinerande och vacker plats, som inte bara bjuder på storslagen natur utan också är en av de första milstolparna för det långsiktiga bevarandet av vår miljö. Yellowstone National Park i Klippiga bergen i USA blev 1872 världens första nationalpark.

Definitionen av en nationalpark är ett naturområde som skyddas av det aktuella landets statsmakt, i syfte att bevara unika miljöer. Både för att skydda naturen i sig och för att öka naturintresset genom att på ett så respektfullt sätt som möjligt göra området tillgängligt för forskning, friluftsliv och turism. Så såg det dock inte riktigt ut från början. Flera misslyckade försök att skapa skyddade naturområden gjordes före Yellowstone. Det första även det i USA, då man 1832 lagstiftade om skydd för de varma källorna i Arkansas. Problemet var bara att staten inte ägde den aktuella marken och därför inte hade rätt att fatta beslutet. Fyrtio år senare var det dock dags, då markerna i Yellowstone National Park klassades som skyddat område. Beslutet handlade för många om ett genuint intresse för att bevara naturen, men det fanns också stora påtryckningar från ett företag som såg det nya området som ett sätt att tjäna stora pengar, nämligen The Northern Pacific Railroad.

Järnvägsbolaget hade börjat lägga räls parallellt med den kanadensiska gränsen bara två år tidigare och ägarna insåg snart potentialen i det nya naturområdet – som ju uttalat var tänkt för sightseeing och friluftsliv. Den idén lyckades dock lite för bra. Turisttrycket blev snabbt så stort att den ömtåliga naturen skadades, och det blev inte bättre av att ingen egentligen visste vad bevarandet av ett så vidsträckt naturområde innebar i form av skydd och skötsel. Reglerna var så oklara att somliga till och med trodde att nationalparken hade etablerats som ett jaktområde och reste dit för att jaga svartbjörn, bison och gaffelantilop.

Staten tog sitt ansvar

Skyddet stärktes dock successivt och ju mer etablerad nationalparken blev, desto fortare spreds dess skyddande idé över världen. Efter en intensiv kampanj från företagaren Stephen Tyng Mather (1867-1930) och hans vän, journalisten och vildmarksaktivisten, Robert ”Bob” Sterling Yard (1861-1945) etablerades år 1916 The National Park Service, med uppgift att övervaka landets nationalparker samt etablera nya skyddsområden. Mather blev dess första ordförande medan Yard främst fokuserade på att lära sina landsmän vad som är och inte är tillåtet i en nationalpark. Tjugo år senare blev Yard en av grundarna till The Wilderness Society, en amerikansk organisation som arbetar för att bevara landets vildmark.

Pulitzerprisvinnaren Wallace Stegner (1909-1993), historiker, författare och ekologist, sammanfattade systemet så här: ”Nationalparken är den bästa idé vi någonsin haft. Helt amerikansk, helt demokratiskt. Det visar oss när vi är som bäst i stället för som värst.”

Polarforskare kämpade för nationalparker

I Sverige var det den finländske friherren och polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) som först propagerade för en svensk nationalpark. År 1880 lade han fram ett förslag till den svenska regeringen, men fick avslag. Tanken var dock väckt och efter omfattande arbete blev Sverige det första landet i Europa att inrätta en nationalpark. Eller snarare nio. Den 24 maj 1909 gjorde riksdagen Abisko, Garphyttan, Hamra, Pieljekaise, Sarek, Stora sjöfallet, Sånfjället, Ängsö och en del av Gotska Sandön till nationalparker. Samtidigt fick Sverige sin första naturskyddslag.

Genom åren har ytterligare 20 svenska nationalparker skapats och från att primärt ha setts som skyddsområden för större djur ser man dem i dag som skyddsområden för alla typer av djur och växtlighet. Rätt förvaltade bidrar nationalparkerna till att bevara den biologiska mångfalden, ger genetisk information om olika arter och skapar ekologisk balans.

Eftersom det är staten som ansvarar för en nationalpark ser skyddet för dessa väldigt olika ut i olika länder. Tyvärr hotas fortfarande, på pappret, skyddade naturområden av direkta hot som vattenkraftsexploatering och skogsavverkning. Därför finns en allt starkare opinion som kräver ett internationellt övervakningssystem med gemensamma regler för alla världens nationalparker. Dessutom drivs flera kampanjer för att snabbare öka de skyddade områdena. Enligt den globala strategin för biologisk mångfald bör varje land sträva efter att skydda åtminstone tio procent av den totala landarealen. Dit är det långt kvar.

Men med tanke på att det bara är några generationer sedan några envisa individer skapade den första nationalparken kan man också påpeka att vi kommit en bra bit på väg. I dag är frågan om bevarade naturområden inte ett specialintresse för miljökämpar utan en global fråga som engagerar människor från alla samhällsklasser, miljöer och områden.

Naturskyddsföreningen engagerade många

Att skydda vackra naturområden blev som synes en av de första stora miljörörelserna – även om det inte kallades så då. För Sveriges del var 1909 inte bara starten för statligt skyddade naturområden, det var också året då vad som skulle bli en av landets största och mest inflytelserika miljörörelser grundades: Svenska Naturskyddsföreningen, SNF (som numera heter enbart Naturskyddsföreningen). Under första halvan av 1900-talet jobbade SNF främst med att skydda olika naturområden och hotade arter. Därefter har fokus ändrats till ett bredare miljöperspektiv, och man har också bidragit till att sätta miljöarbetet på kartan.

Drivkrafterna bakom föreningen var i första hand ett antal professorer, bland dem Rutger Sernander (1866-1944) som var tongivande inom föreningen fram till sin död. Botanisten, geologen och arkeologen Sernander räknas som en av den moderna miljörörelsens portalgestalter. Han studerade liksom Linnés lärjungar vid Uppsala universitet och var bland annat professor i växtgeografi och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han grundade Göteborgs Botaniska Trädgård och var den som lanserade ekologin i Sverige, det vill säga vetenskapen som behandlar samspelet mellan levande organismer och den miljö de lever i.

Sernander krävde redan 1926 ett statligt organ för naturskydd, en fråga som efter hans död drevs vidare av själva föreningen. Hans önskan realiserades först 1967, då Naturvårdsverket bildades.

Miljörörelsen har knappt fyllt 50 år

Det är egentligen just på 1960-talet som den moderna miljörörelsen tar fart. Först när man på allvar började se miljön som en global fråga, hände det saker. Påtryckningar riktades främst mot politikerna och inte så mycket mot vad den enskilde individen kan bidra med, vilket är vanligast i dag. Miljörörelsen var som så många andra rörelser under samma period en klassisk proteströrelse.

År 1961 bildades Världsnaturfonden, WWF, som med den numera bekanta pandasymbolen snabbt fick genomslag världen över. Från början var målet att samla in pengar för att rädda hotade arter, men så småningom utvidgades arbetet till andra globala miljöfrågor. I dag är WWF en av världens ledande organisationer för naturvård med skyddande verksamhet i mer än 100 länder.

Ett genombrott för den ekologiska grundsynen, det vill säga att alla delar är beroende varandra, blev den amerikanska författaren och marinbiologen Rachel Carsons (1907-1964) Tyst vår (1962, på svenska 1963). I boken kritiserade hon kraftigt användningen av miljögifter inom jordbruket, i synnerhet DDT, som hon såg som ett hot mot allt djurliv. Hon var en av de första forskare som undersökte hela näringskedjan, det vill säga hur miljögifter som tagits upp av ett bytesdjur påverkar det djur som sedan äter det. Boken fick en enorm genomslagskraft i hela västvärlden och ledde till ett omfattande förbud mot DDT. Fastkedjade och trädkramare ville samma sak.

Som en kulmen på den klassiska proteströrelsen bildades Greenpeace 1971 i Kanada, för att protestera mot planerade kärnvapenprovsprängningar i Berings hav och Polynesien. Greenpeaces arbete är fokuserat på att förhindra skador på miljön och att sprida en ekologisk medveten helhetssyn.

Även om många av föreningens aktioner är spektakulära och skapade för att skapa så stor massmedial uppmärksamhet som möjligt är de strikt utförda ickevåldsaktioner, där aktivisternas egna kroppar ofta används för att stoppa maskiner och personal, genom att exempelvis kedja fast sig. Aktionerna har en väl underbyggd vetenskaplig grund och rör bland annat havsekologi, klimatfrågan och avveckling av kärnkraften. Andra som ofta kedjar fast sig för att få resultat är trädkramare. Rörelsen har sitt ursprung i Garhwalbergen i den indiska delstaten Uttar Pradesh.

1973 ville ett bolag avverka skog vid byn Gopeshwar och byborna insåg att deras tillgång på både ved och jord hotades. En stor grupp kvinnor var så desperata att de ställde sig i vägen för avverkningsmaskinerna och bokstavligen kramade träden, och de fick snart sällskap av byns män och flera barn. Den lyckade aktionen kallas Chipkorörelsen och utvecklades snart till en allmän miljörörelse. 1987 upprätthöll exempelvis en grupp trädkramare en blockad av ett kalkbrott i sju månader för att stoppa brytningen som kunde leda till ekologiska skador.

Alla kan göra något

Ibland är det så enkelt som att krama ett träd, andra gånger är miljöfrågor så komplexa att de känns nästan omöjliga att greppa. Men det betyder inte att vi kan blunda för problemen. Det är lite som att leka tittut med en tvååring – hur mycket hon än tror att hon inte syns under händerna så är hon ändå fullt synlig. På samma sätt försvinner inte miljöproblem för att vi låtsas som inget. Däremot kan fler arter och ekosystem gå förlorade om vi inte omedelbart gör något. Samtidigt är det viktigt att inte känna sig överväldigad, även en liten insats som att välja ekologisk mjölk i affären är en början.

Miljöarbete kan aldrig handla om ifall vi ska ta hänsyn till naturen, utan om hur vi gör det. För oavsett om vi vill eller inte – bryr oss eller inte – så är vi en del av naturen.

Text: Anna Rikner