Inspiration: Genom acceptans gör paret livet perfekt

I ett hus i Klippiga bergen, strax utanför Bozeman, Montana, finns Tom Morgan Rodsmiths, tillverkare av några av världens mest exklusiva flugfiskespön. Med finurliga lösningar, envis problemlösning och fokus på det möjliga driver Tom och hustrun Gerri företaget och övervinner de problem det innebär att vara förlamad.

(Detta reportage är från en av våra tidigare tryckta utgåvor. Reportaget har några år på nacken men parets synsätt till livet och svårigheter känns lika aktuellt och lika inspirerande nu som då. /Daniel Mendoza )

Jag träffar Tom, skaparen av Tom Morgan Rodsmiths, vid fotänden av hans säng. Han har ”alligatorögonen” på sig, ett par glasögon som kröker hans synfält nittio grader när han ligger på rygg. De är en av många speciallösningar som han och hustrun Gerri Carlson ordnat för att  underlätta livet och arbetet. Gerri sköter Toms kroppsliga behov. Hon flyttar honom mellan sängen och rullstolen. Hon hjälper honom på toaletten, klär honom, borstar hans hår, håller honom slätrakad, matar honom. Hon är stolt över sin förfinade teknik. Tom har aldrig haft ett liggsår under alla år. Han har under två decennier lidit av den obotliga neurologiska sjukdomen multipel skleros och är förlamad nedanför halsen. Men när man lär känna paret blir ordet lida mer och mer fel. För dem är sjukdomen ett problem, och att lösa problem är deras specialitet.

Gerri kommer hem från datorverkstaden i Bozeman. Både hennes och Toms datorer har virus. Datorn är annars Toms länk till världen utanför. Varje dag läser han New York Times för att hålla sig uppdaterad. Med röstigenkänningsprogram kan han göra allt han behöver för att sköta  kontakter åt sig själv och företaget. Dagen innan har Tom mest sovit i brist på sysselsättning. Jason som är anställd i firman kommer in i sovrummet och ber Tom titta på råmaterialet till ett bambuspö under tillverkning.

– Egentligen borde vi låta honom sova så vi får lugn och ro, säger Jason till Gerri. Men man blir ju tvungen att be honom om hjälp hela tiden. Tom ler förtjust.

Telefonen ringer ofta. Det är kunder, vänner, anställda och underleverantörer. Alla relationer är betydelsefulla och vårdas ömt. Runt 30 till 40 gånger om året får de personliga besök av kunder. Huset i slutet på den gamla postvägen beskrivs ibland som en vallfartsort, och både kunder och underleverantörer blir personliga vänner. Nyligen har de hittat en leverantör av helt perfekt portugisisk kork till handtagen.

– Det är egentligen inte lönsamt för dem att sälja så små mängder, så att vi har en personlig relation är en förutsättning, säger Tom.

Tom föddes i Hollywood 1941, och tillbringade sina fem första år där. Den ökända Los Angelessmogen blev för mycket för hans astmatiska bror. Då föräldrarna redan var bekanta med Montana flyttade de till Ennis, en by med 840 människor och elva miljoner foreller, enligt välkomstskylten. Här drev de ett av fiskare och jägare välbesökt motell. Några av gästerna lät den unge Tom följa med dem till fiskevattnen och blev hans mentorer. Tom minns det som en fantastisk plats att växa upp på. Med tiden blev han själv expert och fiskeguide i familjeföretaget. Han påbörjade universitetsstudier i ekonomi, men hoppade av under inflytande av den konservativa författaren och ideologen Ayn Rand. Han ville inte vara en  kugge i samhällsmaskineriet, och fortsatte istället att ägna sig åt fisket.

– Jag växte upp som republikan, men jag mognade ifrån det. När jag diskuterade med vänner och kom fram till hur mycket de fyrahundra rikaste i landet kontrollerar, insåg jag att det helt enkelt inte är rättvist. Nu är jag konfirmerad liberal.

Föräldrarna sålde så småningom motellet och Tom sökte efter något nytt. Han hade använt flugfiskespön från den anrika tillverkaren Winston i San Francisco.

– De hade bra design, men inte den bästa detaljkänslan.

Detaljkänsla hade däremot Tom. År 1973 lades Winston ut för försäljning. Tom som vid det laget bara tillverkat ett enda flugfiskespö köpte ändå företaget och flyttade efter tre år i San Francisco fabriken till Montana. Tom Morgans Winston-spön blev med tiden ett kvalitetsbegrepp i flugfiskevärlden. Tom drev Winston i arton år och hann under den tiden gifta sig, få barn, skilja sig, gifta om sig. Några år av stora förändringar följde.

1990 visade sig sjukdomen första gången. Tillsammans med sonen Tim hade han turistat i Washington, D.C. Under en promenad blev han plötsligt ovanligt trött. Han blev flera gånger tvungen att sätta sig och vila med några hundra meters mellanrum. Det var olikt en man som  tillbringade vardagarna vandrande i naturen. Han sökte upp vården och en neurolog bedömde med några enkla tester att det var multipel  skleros det var fråga om. Strax därpå blev Tom också änkling.

– Jag är Tom Morgan, jag är inte MS. Jag gör det jag kan, och det är en hel del.

En tid senare mötte Tom en viss lärarinna från Michigan. Deras vägar korsades på en middag hos den gemensamma vännen Dorothy. Tom trodde visserligen först att han hade något på gång med Dorothy och bjöd ut henne, men  Dorothy hade andra planer. Hon hade gjort det till sin uppgift att para ihop Tom med Gerri, som då var nyss hemkommen från volontärtjänstgöring i ett Tjeckoslovakien som stod nyvaket  efter kommunismens fall.

– Den andra juli bjöd jag ut Gerri och det tände till direkt. Vi åt middag, och på vägen såg vi en fjälluggla från bilen. Det är verkligen ovanligt här, det händer bara inte. Vi såg det som ett gott tecken för vår relation. Och vi är vansinnigt förälskade, fortfarande efter tjugo år.

Det finns mycket värme i huset, såväl från människor som braskamin. Gerri har utarbetat ett system för att hålla värmen stabil. Dagved av tall, nattved av gran. Huset har de ritat och låtit bygga själva på platsen som Tom drömt om sedan han under studietiden kikat på den från bilen. När tomten blev till salu hade Tom, trots sin ateistiska livsåskådning, sett ännu ett gott tecken. Den här gången var det en regnbåge om morgonen, vilket är mycket ovanligt här bland bergen.  Medan paret byggde huset började Toms sjukdomsförlopp accelerera.

– Vi tänkte hela tiden att om sjukdomen bara stannar av nu så blir det bra, säger Gerri.

Sjukvården kunde inte göra så mycket åt den mystiska sjukdomen, och paret sökte alternativa behandlingsmetoder. De kom i kontakt med en klinik i Nevada som lovade omedelbar förbättring, men som visade sig vara något av en parodi. Vid ingången fanns en inkastare. Innanför fanns en man i vit kostym med en tjock bunt sedlar.  Redan där anade de oråd. Inkastaren hivade upp Tom på en brits. Orsaken till hans MS bedömdes vara nagelsvamp och plötsligt fick han, otillfrågad, en injektion. Av vad vet han inte, men han gissar på saltlösning. För 25 000 dollar skulle han få en behandling som sades bota sjukdomen, men då var de redan på väg därifrån.

– En bluffmakare, i bästa fall, säger Tom.

Det skulle ta tid innan försämringen stannade av och läget blev stabilt. Innan huset stod klart var Tom förlamad och kunde inte äta själv. Fem år hade det tagit från den trötta dagen i Washington, ett ovanligt snabbt sjukdomsförlopp.

– Ändå var det nog med tid för att hinna vänja sig. Det var inte som en bilolycka, ett helt annat liv från en dag till en annan, säger Gerri.

– Jag läste en roman av M Scott Peck om en kvinna med MS på ett sjukhem. Då ville jag inte fortsätta leva. Men tack och lov har jag inte anlag för depression. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. När jag försökte blev det bara värre, säger Tom.

Toms behov fick styra mycket av husets utformning. Det är byggt i ett plan med lågt sittande strömbrytare och golv av rullstolsvänligt trä. Det är också anpassat för människor som helst vistas i naturen. Fönstren är stora för att ge en känsla av att vara utomhus. Det är viktigt att kunna se marken alldeles utanför. I omgivningen finns få hus, och den närliggande ranchens bufflar syns som små svarta prickar på de enorma vidderna.

Han kommer fram till tre saker: passionerad och blind beundran för varandra,  att man gör sig fri från falska förväntningar och acceptans.

När de flyttade in hade Tom redan startat sitt nya företag, Tom Morgan Rodsmiths, och förhandsbeställningarna var redan omkring hundratalet. Något problematiskt var det förstås att Tom var förlamad och inte kunde göra det fysiska arbetet. Lösningen blev att Gerri snabbt fick lära sig.

– Vi hade mycket kul när vi designade spön, minns Tom.

– Det gick ganska bra, jag grät bara en gång. Det var ju förstås rätt galet att starta företaget så, men är det inte lite så du gör saker Tom? säger Gerri.

Lika kaosartad är inte tillverkningen idag. Produktionstakten är lugnare, och förutom Tom och Gerri finns tre anställda. Toms son Tim arbetar i familjeföretaget sedan något år tillbaka.

– Det var lätt att komma in i arbetet. Jag var mycket i pappas verkstad när jag var liten, på Winstontiden, så jag mindes mycket.

Tim arbetar på den avlånga ugn som värmer upp råmaterialet av bambu för att ge det ökad styvhet. Han har problem med ojämn temperatur från ena änden till den andra. Det börjar också ryka någonstans ifrån. Tom sitter i verkstaden och försöker lösa problemet.

– Oj, det ryker en hel del. Tag av dig handsken och känn där. Är det väldigt varmt? Stäng av ugnen så länge, jag får komma med en ny lösning. Kan du ta några bilder och maila mig?

Den sjuttonåriga katten följer Tom överallt. Han har svårt att säga ifrån.

– Jag har inte ”lärarnejet” som Gerri, konstaterar han.

Katten har många namn. Bucky, The Bad Seed, tjeckiskklingande Bucku är några.

– Det är lite stökigt här, men det är vad som finns i huvudet som gör spöt.

Det är inte vilka spön som helst som lämnar den lilla verkstaden. För ett bambuspö får man betala 3 850 dollar, för grafit och glasfiber 1 345. Tom Morgan är en av mycket få tillverkare i världen som hanterar alla tre materialen. De är inte säkra på hur mycket som byggs in i varje spö, men en gissning är omkring 60 timmar, utspritt över mellan ett halvår och ett år. Många verktyg som används är specialkonstruktioner med Toms signatur, och med syfte att underlätta processen och göra den mer precis. ”Tom Morgan’s Hand mill”, en dubbel hyvel på räls som skär bambu med en precision på tusendelen av en tum är ett i fiskekretsar berömt exempel. Den tillverkas på beställning, hittills i omkring 400 exemplar, men Tom har inte brytt sig om att ta patent på den. Det är en för kostsam process, och han litar på att den lilla flugfiskevärlden föredrar originalet.

Tom får hjälp att rulla in till rummet bredvid, där han tillsammans med norska Ingunn kontrollerar glasfiberspönas rakhet. Tom ber Ingunn att sätta upp ett spö i ett stativ, och rotera det tills han ser eventuella avvikelser som bäst. Hon märker upp ojämnheterna med tejpbitar och använder sedan en av verkstadens hemligheter med värmelampa och tidtagarur för att räta ut dem.

– Ingunn och jag jobbar bra ihop. Vi är nästan alltid överens, säger Tom.

Han kan sitta upp en liten stund i taget. När det blir för jobbigt för ryggen och han måste tippas bakåt, kan han tippa rullstolen med hjälp av ett blåsmunstycke som kontrollerar rullstolens motorer.

Gerri sitter i ytbehandlingsrummet och arbetar med slutputsen på glasfiberspöna. Marginalerna är minimala för tjocklek och dammfrihet. Hon blandar ett tvåkomponents epoxilack och spänner fast spöna i kraftig belysning som avslöjar minsta dammkorn. Verktygen är pensel, mycket finkornigt sandpapper och rakblad. Härifrån skickas spöna vidare för inskription av ägarens namn och spöts längd. Det har hänt någon gång att siffrorna har blivit fel. Det kan gå att rädda, men det har hänt att de gett bort ett i övrigt perfekt spö. Gerri har  förfinat sitt arbete till perfektion under de sjutton åren, men delar inte riktigt Toms passion för det kreativa i tillverkningen.

– För mig är det här fabriksarbete, visserligen på hög nivå, men det ger mig inte energi som det gör för Tom.

Att ha företaget hemma ser båda som en välsignelse. De njuter av sitt liv tillsammans. Tom kan fortsätta arbeta, tänka ut lösningar och sköta kundkontakter. Han får bättre vård av Gerri än han hade fått på sjukhem. Gerri ser ändå fram emot den dag de säljer företaget och går i pension. Då kommer hon ägna mer tid åt sin egen konst. Under namnet Slow Poke Press handtillverkar hon böcker. Tom och hon har gjort en sammanställning av Toms bästa fiskevatten och fiskeflugor. Den lilla boken finns i 125 exemplar och säljs i en exklusiv trälåda tillsammans med en uppsättning av flugorna. En del av verkstaden är full av lådor med blytyper och annat material. Hon står bakom flera produktioner av handgjorda små böcker. Det är i konst och resor hon hämtar kraft. Ofta går de hand i hand. Hon för konstnärliga resedagböcker och hittar objekt att använda i sina skulpturer. Resorna går ofta till Europa. Efter åren som volontärarbetare har hon en särskild relation till Tjeckien, men också Frankrike är ett favoritresmål. Under den senaste resan fotvandrade hon från Paris till Nice under tre månader. På resan samlade hon på sig några av delarna till skulpturen ”The Weight of Wings”, där kameralinser, en gaffel och en rasp är några av beståndsdelarna.

– Den här handlar om att ge vård av fel orsaker. Många vill gärna projicera saker på mig och tror att jag är någon sorts helgon som tar hand om Tom. Men det går inte att göra det för yttre beröm.

Förutom andras projektioner, måste hon arbeta med sin egen syn på livet. Hon har en feministisk grundsyn, och sättet hon och Tom lever på skulle lätt kunna gå emot den om hon blev alltför självuppoffrande. Det är därför hon är noga med att tillgodose sina egna behov av kreativitet och äventyr. Trycket kan bli för stort ibland. Hon märker det på nivån i tårkanalerna. En gång minns hon att det brast för henne. Efter att Tom bett att bli justerad för hon vet inte vilken gång i ordningen, skakade hon honom i desperation.

– Det värsta är att jag menade det. Det skrämde mig. Hur var det, blev du rädd den gången, Tom?

– Nej, inte rädd. Jag blev väl lite förvånad.

Att ha rika separata liv är en förutsättning för att ha ett rikt gemensamt.

– Jag och Tom är som siamesiska tvillingar fysiskt sett, men vi har en del olika vänner. Jag har min litteraturvärld, och Tom är extremt uppmuntrande till min konst. Det underlättar också att han är en snäll person. Hade han varit elak hade jag inte stannat.

– Och hade hon varit elak hade jag fått hitta på något annat också, säger Tom.

Under vårt samtal har Tom funderat på en sammanfattning av vad det är som gjort deras  relation så bra. Han kommer fram till tre saker: passionerad och blind beundran för varandra,  att man gör sig fri från falska förväntningar och acceptans.

– Jag har också lärt mig när det är läge att ta upp saker, och när det är bättre att hålla klaffen.

Det är också viktigt att hålla livet enkelt och minska de vardagliga kraven.

– Folk undrar hur vi får allt gjort, men allt blir inte gjort, säger Gerri och syftar på att det finns några dammråttor här och där och att inte allt är perfekt organiserat.

– Huset är till för att tjäna oss, inte tvärtom, säger Tom.

Fisket och företaget håller Tom engagerad i  världen. Trots att han själv inte har kunnat fiska på många år, är han en stor auktoritet i fiskevärlden och ger ofta råd till sina kunder och vänner. Ibland tar en fiskekamrat med honom till vattendragen, och oftare svänger en vän förbi och pratar fiske. En sådan vän är Sandy. Tom och han arbetade en gång i samma område, rörde sig i samma kretsar och hade gemensamma vänner. Tom tillverkade spön och Sandy byggde båtar. Båda var guider, men de har aldrig fiskat tillsammans. Deras vägar korsades först då Tom blivit förlamad och behövde hjälp med att hitta  lösningar för att kunna använda sin dator. Sandy som vid den tiden sadlat om och arbetade med datorer blev skickad på ett uppdrag genom  arbetet. Tillsammans med Tom och Gerri experimenterade han fram den utrustning som låter Tom sköta sin kommunikation per e-post och  telefon utan Gerris hjälp. När uppdraget var  slutfört behöll de relationen som goda vänner.

– Både Tom och jag njuter av att lösa problem, men på olika sätt. Tom tänker ut allt i förväg och har problemet löst i huvudet innan han gör något. Jag prövar mig fram och lär av mina misstag.

Fiskevattnen Sandy åker till ligger nära familjen Morgans gamla motell i Ennis, på en av de sista klassiska rancherna i området. Annars har mycket köpts upp av miljonärer från Texas och Kalifornien. Ranchägaren har därför blivit överöst med förfrågningar om lov att fiska på hans mark. För det mesta säger han ja, men han har gjort sig omöjlig att nå och stängt av sitt telefonabonnemang. Sandy har haft tur att träffa honom genom Tom. Han har som vanligt med sig en låda hemlagad köttfärssås att lägga i brevlådan som tack.

Det är en blåsig och kylig dag, men ovanligt mild för årstiden. Sandy tror inte att det kommer att nappa, men vill ändå pröva lyckan. Vid vattendraget där både han och Tom fiskat sedan de var unga väljer han ett grafitspö ur det Tom Morganmärkta fodralet. Grafit är styvt och passar väderleken bättre än ett bambuspö som kräver mer arbete. Redan vid första kastet får han upp en regnbågsforell, och bestämmer sig för att gå uppströms. Ytterligare fyra nappar, de flesta för små för att behålla. Det börjar blåsa kraftigare medan solen går ner, och Sandy låter sina frusna händer ta beslutet att åka hem, trots att det är just i skymningen det brukar nappa som bäst. På vägen rapporterar han resultatet för Tom, och de pratar om gemensamma bekanta en stund.

Gerri och Tom sitter i vardagsrummet och ser på TV. Ofta blir kvällarna så, och de trivs med det. Med sjukdomen har mycket annat blivit svårt. Att kunna gå på bio är något som gått förlorat. En middagsbjudning kan bara bli av om det inte är för långt att åka eller blir för sent.

– Spontanitet finns inte för oss längre, säger Tom.

Att fokusera på vad som går att göra, och hitta lösningar på de hinder som finns är parets  främsta kännetecken.

– Jag är Tom Morgan, jag är inte MS. Jag gör det jag kan, och det är en hel del.

Gerri önskar att hon kunde åka till Frankrike och fotvandra med Tom. Så kommer det helt enkelt inte att bli, men reser tillsammans gör de. På  garageuppfarten utanför huset står en källa till frihet i form av en luggsliten vit Fordbuss med extra stor kupé och namnet Moby. När Tom blev rullstolsburen svarade Gerri på en annons om en buss som använts för flygplatstransporter.

Tillsammans med en vän gjorde hon den två  dagar långa bilresan till Washington för att hämta den. Längs vägen döptes bussen efter Herman Melvilles litterära vita val.

– Det är en helt galen buss, säger Gerri. Hon stinker och bullrar, och mössen bygger bo under golvet. Jag växte upp som hippie och har inget behov av att se ”rätt” ut. Faktum är att vi inte ens vill se rätt ut.

När de går i pension ska de resa i USA. Mest längtar de till sydstaterna. De har redan campat över 200 nätter i Moby, mest på resor till Gerris släkt i Michigan. Även Moby kräver sina speciallösningar. Inredningen är hembyggd med en säng som dras ut under den andra och en stor  träbyrå. Det fanns ingen luftkonditionering, och då Tom inte tål mycket värme, fick de koppla en inomhusfläkt till en generator. Gerri funderar också på om det skulle gå att borra hål i golvet  för Toms kateter, istället för att som nu tömma för hand.

– Jag har snart markerat revir över hela USA, säger Tom.

Gerri hör dåligt på höger öra, och den skramlande dieselmotorn överröstar Toms svaga röst. För att underlätta samtal fick de hjälp av en kund som är pilot. Han gav dem en intercomanläggning med hörlurar och mikrofon för flygsimulatorer.

– I Moby är jag är flygkapten och Tom styrman.

Det är en träffande bild av hur paret lever sitt gemensamma liv och delar på ansvar och får saker gjorda med gemensamma krafter. Båda är överens om att deras positiva grundsyn på livet är en förutsättning för att de fungerar så väl tillsammans.

– Det är så många som är eländiga för att livet inte har blivit perfekt. För oss är det en väldig massa som har blivit perfekt, säger Tom.

Text & Foto: Mattias Lundblad